Klimatlagstiftningen

Den nationella lagstiftning som hänför sig till klimatpolitiken har utvecklats gradvis och återspeglar åtagandena i internationella avtal och EU:s lagstiftning. 

Finlands klimatlag

Den nya klimatlagen (423/2022) trädde i kraft den 1 juli 2022. Den tidigare klimatlagen, som också var Finlands första klimatlag, trädde i kraft 2015. I klimatlagen föreskrivs om planeringen och uppföljningen av klimatpolitiken samt om de nationella klimatmålen. Myndigheterna åläggs skyldigheter i klimatlagen.

Läs mer om revideringen av klimatlagen.

Lagens centrala innehåll:

  • Målet om klimatneutralitet, utsläppsminskningsmålen utifrån Finlands klimatpanels rekommendationer och målet att stärka kolsänkorna

  • Planeringssystemet för klimatpolitiken som innehåller fyra klimatpolitiska planer

  • Klimatårsberättelsen med hjälp av vilken man bland annat följer upp utsläppsutvecklingen och uppnåendet av klimatmålen samt bedömer behovet av ytterligare åtgärder

  • Beslut om arbetsfördelning mellan myndigheter i planeringen och uppföljningen av klimatpolitiken

  • Finlands klimatpanel och det samiska klimatrådet fungerar som sakkunnigorgan

  • Beaktande av samernas rättigheter och rättvisa klimatåtgärder

I klimatlagen fastställs nationella klimatmål. Enligt lagen är Finlands mål att vara klimatneutralt senast 2035. Lagen innehåller också ett mål om att stärka kolsänkorna. I lagen fastställs tre mål för utsläppsminskning: att minska utsläppen av växthusgaser med 60 procent fram till 2030, med 80 procent fram till 2040 och med 90 procent fram till 2050 men med sikte på 95 procent jämfört med 1990.

I lagen föreskrivs om ett planeringssystem för klimatpolitiken som omfattar en långsiktig klimatplan, en nationell plan för anpassning till klimatförändringen, en klimatpolitisk plan på medellång sikt och en klimatplan för markanvändningssektorn. Den klimatpolitiska planen på medellång sikt utarbetas en gång per valperiod och den långsiktiga klimatplanen utarbetas minst en gång vart tionde år. Den nationella planen för anpassning till klimatförändringen och klimatplanen för markanvändningssektorn utarbetas minst varannan valperiod.

Den nationella planen för anpassning till klimatförändringen håller för närvarande på att utarbetas enligt den föregående klimatlagen (2015). 

Klimatlagen innehåller bestämmelser om två oberoende sakkunnigorgan. Finlands klimatpanel producerar information för planering och beslutsfattande i anslutning till klimatpolitiken. Klimatpanelen har medlemmar från många olika vetenskapsområden. I det samiska klimatrådet finns å sin sida företrädare för innehavare av samisk traditionell kunskap samt forskare. Klimatrådet stöder utarbetandet av de klimatpolitiska planerna och identifiera frågor som är centrala med tanke på samernas rättigheter. Målet med planeringssystemet för klimatpolitiken enligt klimatlagen är också att för sin del säkerställa rättvisa klimatåtgärder och en hållbar utveckling.

Klimatlagen på andra språk

Regleringen och styrningen av begränsningen av klimatförändringen och anpassningen till den inom olika förvaltningsområden

Många nationella författningar som hänför sig till begränsningen av klimatförändringen grundar sig på FN:s klimatkonvention och de åtaganden som EU-regleringen medför. Det har stiftats en egen lag om de flexibla mekanismer som ingår i Kyotoprotokollet och utnyttjandet av dem (lag 109/2007). Också genomförandet av EU:s utsläppshandelsdirektiv 2003/87/EG har krävt nationell lagstiftning. EU:s direktiv 2009/31/EG gällande avskiljning och lagring av koldioxid har genomförts genom nationell lag.

I Europaparlamentets och rådets ansvarsfördelningsbeslut nr 406/2009/EG definieras skyldigheterna för minskning av utsläpp inom de sektorer som inte omfattas av utsläppshandeln, med undantag för sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF-sektorn) samt den internationella sjöfarten.

I nationell lagstiftning som gäller verksamhet som inte omfattas av utsläppshandeln kan man urskilja flera författningar som inverkar på begränsningen av utsläppen av växthusgaser eller bibehållandet och utökningen av kolsänkor som begränsar klimatförändringen. Genom den lagstiftning som gäller bl.a. trafiken, markanvändning och byggande, jord- och skogsbruket, avfallsbranschen och miljöskyddet kan man åtminstone indirekt inverka på begränsningen av klimatförändringen och anpassningen till den t.ex. i form av skyldigheter som gäller hållbar utveckling och främjande av energi- och materialeffektivitet. Inom vattensektorn finns det gott om lagstiftning som direkt hänför sig till anpassningen till klimatförändringen.

Som exempel på den lagstiftning som beskrivs ovan kan nämnas markanvändnings- och bygglagen (132/1999), avfallslagen (646/2011), lagen om biodrivmedel och flytande biobränslen (393/2013), lagen om energicertifikat för byggnader (50/2013) och lagen om hantering av översvämningsrisker (620/2010).

Mer information

Outi Kumpuvaara, regeringssekreterare 
miljöministeriet, Miljövårdsavdelningen, Klimat 0295250225  


Karin Cederlöf, sakkunnig 
miljöministeriet, Miljövårdsavdelningen, Klimat 0295250010  


Jarmo Muurman, miljöråd 
miljöministeriet, Miljövårdsavdelningen, Klimat 0295250185