Reformen av lagstiftningen om områdesanvändning

Den nya lagen om områdesanvändning är en del av den totalreform av markanvändnings- och bygglagen som inleddes 2018. Bygglagen trädde i kraft den 1 januari 2025 och i samband med detta upphävdes bestämmelserna om byggande i markanvändnings- och bygglagen. Nu reformeras den återstående delen som gäller områdesanvändning.

Samtidigt bereds också en ny lag om samhällsutveckling och en lag om samhällsbyggande, som miljöministeriet skickade på remiss i mars 2026.

Bestämmelserna om planering av områdesanvändningen revideras för att målen i regeringsprogrammet ska nås.

I enlighet med regeringsprogrammet utarbetar regeringen en lag om områdesanvändning som främjar en ändamålsenlig markanvändning, en god livsmiljö, en smidig planläggning, städernas och kommunernas tillväxt, en tillräcklig bostadsproduktion, områdenas livskraft, företagens konkurrenskraft och Finlands attraktionskraft som investeringsland.

I reformen beaktas de framtida utmaningarna med planeringen av områdesanvändningen, den föränderliga omvärlden samt förändringarna i regionförvaltningens strukturer. Centrala framtida utmaningar och förändringar i omvärlden är bland annat klimatanpassning och begränsning av klimatförändringen, differentieringen av regionstrukturen, förändringarna i befolkningens åldersstruktur, stadsregionernas tillväxt och urbanisering, omvälvningen i mobiliteten och trafiken samt digitaliseringen.

Syftet med reformen är också att göra bestämmelserna om områdesanvändning tydligare och smidigare, och att göra behövliga lagtekniska och språkliga ändringar i dem.
 

Den nya lagen om områdesanvändning avses träda i kraft den 1 januari 2027.

Enligt övergångsbestämmelsen ska de planer som lagts fram offentligt som förslag före ikraftträdandet av den nya lagen om områdesanvändning utarbetas och godkännas enligt ”den gamla lagen”. Det innebär att den nya lagen ännu inte tillämpas på utarbetandet och godkännandet av dessa planer. Detsamma gäller sökande av ändring i beslut om godkännande av sådana planer.

Systemet för planering av områdesanvändningen förblir i huvudsak oförändrat. Det ska även i fortsättningen omfatta de riksomfattande målen för områdesanvändningen, landskapsplanen, generalplanen och detaljplanen.

I planeringssystemet görs ändringar som gör systemet smidigare och uppdaterar det.

Det föreslås att landskapsplaner begränsas till att bara gälla sådant som är av betydelse på riksnivå eller på landskapsnivå samt att landskapsplanernas rättsverkningar begränsas. Bestämmelserna om stora detaljhandelsenheter ska luckras upp. Kommunerna ska kunna utarbeta en generalplan och en detaljplan samtidigt och godkänna dem genom samma beslut.

Markägaren ska ha rätt att till kommunen lägga fram ett initiativ om utarbetande av en generalplan som direkt styr byggandet eller en detaljplan för ett område som markägaren äger. Lagen främjar så kallad partnerskapsplanläggning genom att införa förfarandet på lagnivå. Vid partnerskapsplanläggningen kan kommunen ge ett förslag till detaljplan eller generalplan till markägaren för beredning.

Till lagen fogas bestämmelser om en generalplan som styr utbyggnad av solenergi och om minimiavståndet mellan vindkraftverk och bosättning.

Kraven på planernas innehåll ändras så att till exempel klimatförändringen beaktas i allt högre grad i planläggningen. 
 

I lagen föreslås nya bestämmelser om minimiavstånd mellan vindkraftverk och bosättning. När vindkraft byggs utanför de i landskapsplanen anvisade vindkraftsområdena ska avståndet mellan vindkraftverk och bosättning vara minst 1,25 kilometer.

Det ska vara möjligt att avvika från avståndskravet om fyra femtedelar av ägarna till byggplatser där det byggs bostadshus ger sitt samtycke. Avståndskravet gäller inte områden där vindkraft redan har byggts. Kommunerna kan också i fortsättningen besluta om de vill ha vindkraft inom sitt område.

De nya bestämmelserna om avstånd styr utbyggnaden av vindkraft till de vindkraftsområden som anvisats i landskapsplanerna.

Vid landskapsplanläggningen beaktas liksom för närvarande i stor utsträckning vindkraftens konsekvenser över kommungränserna i syfte att stärka den sociala acceptansen.

Syftet med bestämmelserna är att öka förutsägbarheten av och den sociala acceptansen för utbyggnad av vindkraft.
 

Klimatanpassning och begränsning av klimatförändringen ska ges en starkare roll i planläggningen genom att kraven på planernas innehåll kompletteras.

Vid utarbetandet av landskapsplaner ska begränsning av klimatförändringen och klimatanpassning beaktas.

Vid utarbetandet av generalplaner ska man beakta utnyttjandet av den befintliga samhällsstrukturen och infrastrukturen, beredskapen för extrema väderfenomen och översvämningsrisker samt hanteringen av dagvatten.

Vid utarbetandet av detaljplaner ska man beakta förutsättningarna för kollektivtrafik, gång och cykeltrafik samt ökade extrema väderfenomen och översvämningar.

Planernas innehållskrav är principer och mål som styr utarbetandet av planen och fastställer hurdan en plan måste vara för att den ska vara lagenlig. De varierar enligt plannivå.
 

Den biologiska mångfalden ges en starkare roll i planläggningen genom att kraven på planernas innehåll kompletteras.

Vid utarbetandet av landskapsplanen och generalplanen ska värnandet om den biologiska mångfalden beaktas. Vid utarbetandet av detaljplanen ska det säkerställas att det finns tillräckligt med grönområden inom planområdet.

Planernas innehållskrav är principer och mål som styr utarbetandet av planen och fastställer hurdan en plan måste vara för att den ska vara lagenlig. De varierar enligt plannivå.
 

Det föreslås att det till lagen fogas bestämmelser som förtydligar utbyggnaden av solenergi.

Till lagen fogas bestämmelser om en generalplan som styr utbyggnad av solenergi och som kan direkt användas som grund för bygglov i de områden som särskilt bestäms i generalplanen.

Vid utarbetandet av en generalplan som styr utbyggnad av solenergi ska särskilda innehållskrav uppfyllas. Odikade myrmarker i naturtillstånd får inte anvisas för utbyggnad av solenergi och en betydande del av den areal som anvisas för ett solkraftverk får inte vara skogsmark.

I fortsättningen ska byggandet av ett solkraftverk på minst 50 hektar kräva en detaljplan eller en generalplan som styr utbyggnad av solenergi. I nuläget har det funnits oklarheter om hur stora solkraftverk som kräver planläggning och hur stora projekt som kan avgöras med stöd av bygglov. Enligt övergångsbestämmelsen ska den nya regleringen inte tillämpas på sådana bygglovsansökningar som har blivit anhängiga före lagens ikraftträdande.

Målet är att bestämmelserna ska minska osäkerheterna kring utbyggnad av solenergi och öka projektens förutsägbarhet och godtagbarhet.
 

Styrningen av stora detaljhandelsenheter görs smidigare.

En stor detaljhandelsenhet av regional betydelse ska i fortsättningen kunna anvisas i en kommunal plan utan att den har anvisats i landskapsplanläggningen. Skyldigheten att i landskapsplanen ange den undre gränsen för storleken på stora detaljhandelsenheter av regional betydelse samt maximidimensioneringen för stora detaljhandelsenheter utanför områden för centrumfunktioner ska slopas.

Stora detaljhandelsenheter på landskapsnivå och nationell nivå ska fortfarande kunna anvisas och dimensioneras i landskapsplanen, även om lagen inte längre kräver det.

En stor detaljhandelsenhet ska kunna anvisas utanför centrumområden i landskaps-, general- eller detaljplaner, om detta inte har betydande skadliga konsekvenser för centrumområdenas kommersiella tjänster eller för deras utveckling. Dessutom ska planernas innehållskrav uppfyllas.

Från lagen stryks bestämmelserna om att tjänsterna i stora detaljhandelsenheter ska kunna nås med kollektivtrafik eller lätt trafik samt att den planerade markanvändningen ska främja möjligheterna att utveckla ett sådant servicenät där avstånden för uträttande av ärenden är skäliga och de skadliga konsekvenserna av trafiken är så ringa som möjligt. Tjänsternas tillgänglighet kvarstår dock i planernas innehållskrav.

Enklare placering av detaljhandelsenheter förbättrar näringslivets verksamhetsförutsättningar och konkurrensen.
 

Rätten att anföra besvär över en detaljplan begränsas till parter. Om en plan utarbetas för ett område med en gällande generalplan utan att avvika från dess styrande verkan har de rätt att anföra besvär över planen vilkas rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet. I nuläget har alla kommuninvånare besvärsrätt.

Om en detaljplan utarbetas för ett område utan generalplan, har alla kommuninvånare även fortsättningsvis besvärsrätt. Detsamma gäller situationer där detaljplanen avviker från generalplanen.

För att behålla sin besvärsrätt föreslås det att föreningar ska vara skyldiga att framställa anmärkning mot detaljplaneförslaget, med undantag för vissa situationer som anges i lagen. Föreningarnas besvärsrätt begränsas alltså inte, men kopplas till framställande av anmärkning.

Finlands skogscentral har rätt att anföra besvär över en plan i ärenden som hör till dess verksamhetsområde, om det är fråga om ett ärende som har konsekvenser som är riksomfattande eller betydande på landskapsnivå. Ett museum med regionalt ansvar ska ha rätt att anföra besvär över en plan i frågor som hör till dess verksamhetsområde inom det geografiska område där det är verksamt.

Det föreslås inte några ändringar i besvärsförfarandena för landskaps- och generalplaner eller i myndigheternas besvärsrätt.
 

En markägare har rätt att lägga fram ett motiverat initiativ till kommunen om utarbetande av en detaljplan eller en generalplan som direkt styr byggandet för ett område som markägaren äger.

Initiativrätten gäller sådana generalplaner som kan direkt användas som grund för bygglov. Sådana generalplaner är generalplaner som direkt styr byggandet samt generalplaner som direkt styr byggandet och som gäller vindkraft, solenergi och strandområden.

Kommunen ska fatta beslut om att godkänna eller avslå initiativet i sitt kollegiala organ utan obefogat dröjsmål och senast inom fyra månader från det att initiativet inkommit. Med kollegialt organ avses sådana organ enligt 30 § i kommunallagen som består av kommunens förtroendevalda.

Lagen främjar så kallad partnerskapsplanläggning genom att införa förfarandet på lagnivå. Vid partnerskapsplanläggning kan kommunen på begäran av markägaren lägga fram ett förslag till markägaren om utarbetande av detaljplan eller en generalplan som direkt styr byggandet för ett område som markägaren äger.
Detta gäller sådana generalplaner som kan direkt användas som grund för bygglov. Sådana generalplaner är generalplaner som direkt styr byggandet samt generalplaner som direkt styr byggandet och som gäller vindkraft, solenergi och strandområden. Kommunen ska fatta beslut om att godkänna eller avslå begäran i sitt kollegiala organ.

Att lägga fram ett förslag till markägaren om utarbetande av plan hör till kommunens beslutanderätt, och markägaren ges inte någon subjektiv rätt att utarbeta ett planförslag. Kommunens planläggningsmonopol består därmed.

Kommunen leder utarbetandet av planförslaget från början och kan ställa mål och villkor för det. Kommunen kan av grundad anledning återförvisa planförslaget till beredning. Kommunen ansvarar dessutom bland annat för utarbetandet av ett program för deltagande och bedömning, för växelverkan under beredningen av planen och för att lägga fram planförslaget offentligt.
 

Kommunen kan utfärda byggförbud för ett visst område under beredningen av general- och detaljplaner. Syftet är att det område som planläggs ska förbli oförändrat under planeringen och att inga olägenheter ska orsakas för genomförandet av planen.

Giltighetstiderna för byggförbud föreslås begränsas och förkortas. Detta snabbar upp planläggningen.
Enligt förslaget ska ett byggförbud som utfärdas för utarbetande eller ändring av en detaljplan gälla i högst två år. Kommunen kan förlänga förbudstiden med två år i taget på grund av oavslutad planläggning. Byggförbudet kan dock gälla i högst sex år. Enligt den gällande lagen kan ett byggförbud som kommunen utfärdat för utvidgning av planeområdet gälla högst åtta år.

Liksom enligt den gällande lagen kan man i detaljplanen förbjuda uppförandet av en ny byggnad under högst tre år, om detta är nödvändigt för tidsplaneringen av genomförandet av planen. Kommunen får av särskilda skäl förlänga förbudets giltighetstid med tre år åt gången. Det nya är att den maximala giltighetstiden för förbud mot uppförande av nya byggnader ska begränsas till nio år.

Ett byggförbud och en åtgärdsbegränsning som utfärdas för att utarbeta eller ändra en generalplan ska gälla i högst fem år. Enligt förslaget ska kommunen kunna förlänga förbudstiden med högst tre år på grund av oavslutad planläggning, medan kommunen enligt nuvarande lag kan förlänga tiden med fem år. Den maximala giltighetstiden för byggförbud och begränsningar när en generalplan utarbetas begränsas till åtta år, jämfört med femton år enligt gällande lag.
 

Kommunerna ska kunna utarbeta en generalplan och en detaljplan samtidigt och godkänna dem genom samma beslut. Detta möjliggör till exempel ett gemensamt program för deltagande och bedömning samt gemensamma förfaranden för växelverkan och kungörelser.

Syftet är att lätta på och effektivisera förfarandena och de administrativa processerna för planläggning och godkännande i situationer där en generalplan och en detaljplan utarbetas samtidigt för ett område. Ur juridisk synpunkt är det fråga om två separata planer. För planerna ska det finnas separata planhandlingar.

Kommunen ska kunna godkänna generalplanen och upphäva den gällande detaljplanen genom ett och samma beslut. Syftet är att underlätta förfarandena i situationer där planering på detaljplanenivå kan anses onödig med hänsyn till behovet av styrning av områdesanvändningen och där man vill ersätta planering på detaljplanenivå med planering på generalplanenivå. Behovet gäller främst områden som förlorar befolkning och där det inte finns någon särskild press på att bygga.
 

I lagen föreslås bestämmelser om en ny samarbetsskyldighet för stadsregionerna Helsingfors, Tammerfors, Åbo, Uleåborg, Jyväskylä, Kuopio och Lahtis. Kommunerna i dessa så kallade MBT-stadsregioner ska vara skyldiga att samarbeta i regionala frågor som gäller samordning av planeringen av områdesanvändning, boende och transportsystem.

Även statliga myndigheter, såsom Tillstånds- och tillsynsverket, livskraftscentralerna, Trafikledsverket och Transport- och kommunikationsverket Traficom, bör delta i samarbetet som sakkunniga. Vid behov kan också andra statliga myndigheter delta i samarbetet. Genom samarbetet skapas förutsättningar för avtal om markanvändning, boende och trafik, det vill säga så kallade MBT-avtal.

Stadsregionerna kan ordna samarbetet på olika sätt med hänsyn till deras olika behov samt befintliga samarbetsstrukturer och samarbetspraxis. Avsikten är att stödja kontinuiteten i och utvecklingen av befintliga strukturer och förfaranden. Vid ordnandet av samarbetet kan man utnyttja samarbetsmöjligheterna enligt 49 § i kommunallagen.

Utveckling av praxis kan till exempel innebära en övergång från projektbaserat samarbete till mer kontinuerligt samarbete. Samarbetet kan också utvidgas, till exempel från sektorsspecifikt regionalt samarbete till mer strategiska regionala frågor gällande samordning av områdesanvändning, boende och transportsystem. 

Samarbetsskyldigheten ska inte förutsätta att en plan eller någon annan planeringshandling utarbetas för stadsregionen. Vid samordningen av planeringen av områdesanvändning, boende och transportsystem kan dock olika verktyg för stadsplanering användas.
 

Propositionen innehåller flera bestämmelser som stärker markägarens ställning.

En markägare har rätt att lägga fram ett motiverat initiativ till kommunen om utarbetande av en detaljplan eller en generalplan som direkt styr byggandet för ett område som markägaren äger. Kommunen kan också på begäran av markägaren lägga fram ett förslag till markägaren om utarbetande av detaljplan eller en generalplan som direkt styr byggandet för ett område som markägaren äger.

Markägaren har i vissa situationer rätt att få ersättning av kommunen om en planbestämmelse begränsar bedrivandet av skogsbruk.

Kommunen ska skicka ett skriftligt meddelande om framläggande av detaljplaneförslag och förslag till generalplan som direkt styr byggandet till alla kända markägare.

Giltighetstiderna för de byggförbud som kommunen utfärdar för områden ska förkortas.
 

I lagen föreslås en bestämmelse enligt vilken markägaren har rätt att av kommunen få ersättning för en begränsning av bedrivande av skogsbruk som beror på en bestämmelse i en generalplan eller en detaljplan, om begränsningen medför mer än ringa ekonomisk förlust.

En förlust ska enligt förslaget anses vara mer än ringa om den uppgår till minst 3 000 euro eller minst fyra procent av värdet på det marknadsdugliga trädbeståndet på den skogsfastighet som omfattas av begränsningen. Den gräns ska tillämpas som är förmånligare för markägaren. En mer än ringa förlust motsvarar således bestämmelserna om större än ringa ekonomiskt bortfall i 11 § i skogslagen. Med skogsfastighet och marknadsdugligt trädbestånd avses också detsamma som i skogslagen.

Bestämmelsen tillämpas inte om det område som omfattas av begränsningen har bildats eller avses bildas till ett naturskyddsområde enligt naturvårdslagen, eftersom ersättningen då grundar sig på naturvårdslagen. Bestämmelsen ska inte heller tillämpas om skogslagen tillämpas på området och planbestämmelsen avser särskilt viktiga livsmiljöer enligt 10 § i skogslagen, eftersom bestämmelserna om dessa områden finns i skogslagen.

Enligt övergångsbestämmelsen gäller reformen inte sådana planer som har godkänts eller lagts fram offentligt före ikraftträdandet av lagändringen. Kommunen kan således påverka antalet områden som omfattas av ersättningsskyldigheten när den utarbetar general- eller detaljplaner.
 

Lagen innehåller flera ändringar som till exempel genom smidigare planläggning kan påskynda projekt och förbättra näringslivets verksamhetsförutsättningar.

Att landskapsplanens uppgift avgränsas till frågor av nationell betydelse eller av betydelse för landskapet och att dess rättsverkningar lättas, liksom ökad flexibilitet i planläggningssystemet, effektiviserar planläggningen, eftersom kommunal planläggning i fortsättningen kan lösa områdesanvändningsfrågor som tidigare har krävt en landskapsplan.

En lättare styrning av stora detaljhandelsenheter underlättar placeringen av handelsenheter.
Kortare maximala giltighetstider för de byggförbud som kommunen utfärdar påskyndar planläggningen.
Spelreglerna för utbyggnad av vindkraft och solenergi förtydligas, vilket ökar projektens förutsägbarhet och sociala acceptans.