Tillgänglighetslagstiftningen för den byggda miljön

1 § Tillämpningsområde

Tillgänglighetsförordningen

Denna förordning tillämpas på sådant uppförande av nya förvaltnings-, service-, kontors-, affärs-, lager- och produktionsbyggnader samt bostadshus som är tillståndspliktigt enligt 125 § i markanvändnings- och bygglagen (132/1999). På uppförande av småhus tillämpas dock endast 2–4 § och på uppförande av lager- och produktionsbyggnader endast 2–5, 8, 10 och 11 §.

Denna förordning ska i fråga om förvaltnings-, service-, kontors-, affärs-, lager- och produktionsbyggnader samt allmänna utrymmen i flervåningsbostadshus också tillämpas på enligt 125 § i markanvändnings- och bygglagen tillståndspliktiga reparationer och ändringar, utvidgningar, utökningar av det utrymme som räknas till en byggnads våningsyta och ändringar av en byggnads ändamål så att den tas i bruk för förvaltnings-, service-, kontors- eller affärsverksamhet eller för boende till den del det är ändamålsenligt att förbättra tillgängligheten med beaktande av en

byggnads egenskaper samt kvaliteten på och omfattningen av åtgärderna. På de åtgärder som avses ovan och som vidtas i lager- och produktionsbyggnader tillämpas dock endast 2–5, 8, 10 och 11 §.

Vad som i denna förordning föreskrivs om byggnader som är avsedda för ett visst ändamål gäller också sådana utrymmen i andra byggnader som är avsedda för motsvarande ändamål.

Motiveringspromemorian 

I 1 mom. föreslås det att förordningen ska tillämpas på bygglovspliktigt uppförande av en viss typ av nya byggnader. Enligt det föreslagna 1 mom. ska förordningen tillämpas på sådant uppförande av nya förvaltnings-, service-, kontors-, affärs-, lager- och produktionsbyggnader samt bostadshus som är tillståndspliktigt enligt 125 § i markanvändnings- och bygglagen (132/1999). På uppförande av småhus ska dock endast 2–4 § tillämpas och på uppförande av lager- och produktionsbyggnader endast 2–5, 8, 10 och 11 §. Småhus är bl.a. egnahems- och parhus samt sammanbyggda stadsvillor, dvs. så kallade townhouse och radhus.

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om tillämpningen av förordningen på uppförande av andra byggnader än nya byggnader. Syftet med bestämmelsen är att i samband med uppförande av andra byggnader än nya byggnader ska kraven på tillgänglighet tillämpas endast i situationer där det är särskilt behövligt att förbättra tillgängligheten med tanke på principen om jämlikhet eller där tillämpningen inte orsakar betydande merkostnader. Avsikten med begränsningen är att uppmuntra till reparationer. Enligt det föreslagna 2 mom. ska förordning i fråga om förvaltnings-, service-, kontors-, affärs-, lager- och produktionsbyggnader samt allmänna utrymmen i flervåningsbostadshus tillämpas på enligt 125 § i markanvändnings- och bygglagen tillståndspliktiga reparationer och ändringar, utvidgningar, utökningar av det utrymme som räknas till en byggnads våningsyta och ändringar av en byggnads ändamål så att den tas i bruk för förvaltnings-, service-, kontors- eller affärsverksamhet eller för boende till den del det är ändamålsenligt att förbättra tillgängligheten med beaktande av en byggnads egenskaper samt kvaliteten på och omfattningen av åtgärderna. På motsvarande sätt som vid uppförande av nya byggnader ska också vid dessa andra åtgärder på lager- och produktionsbyggnader tillämpas endast 2–5, 8, 10 och 11 §.

Tillämpningen av förordningen på uppförande av andra byggnader än nya byggnader begränsas således på tre sätt. För det första ska förordningen tillämpas endast på åtgärder som kräver bygglov, dvs. förordningen tillämpas inte i samband med åtgärder som kräver åtgärdstillstånd. För det andra är tillämpningen av förordningen begränsad till åtgärder som endast gäller de nämnda byggnadstyperna och allmänna utrymmen i flervåningsbostadshus. I fråga om ändring av en byggnads användningsändamål är tillämpningen av förordningen begränsad till bygglovspliktiga ändringar där en byggnads användningsändamål ändras så att den tas i bruk för förvaltnings-, service-, kontors- eller affärsverksamhet eller boende. För det tredje begränsas tillämpningen av förordningen, när de två första kraven uppfylls, ännu av kravet på att det ska vara ändamålsenligt att förbättra tillgängligheten med beaktande av en byggnads egenskaper samt kvaliteten på och omfattningen av åtgärderna.

Ändamålsenligheten hänvisar till både användbarhet och lönsamhet, dvs. ju mer en byggnad används av allmänheten desto viktigare är det att man vid bedömningen beaktar att jämlik användning möjliggörs. Om en byggnad däremot används av en mer begränsad grupp av människor har ekonomiska aspekter större betydelse. Bestämmelsens ordalydelse enligt vilken förordningen ska tillämpas ”till den del som” avser att det i en lokal som är föremål för en åtgärd kan vara ändamålsenligt att till vissa delar förbättra och till andra delar inte förbättra tillgängligheten med

beaktande av en byggnads egenskaper och kvaliteten på och omfattningen av åtgärden. Tillämpningen av förordningen på respektive enskilda fall avgörs av kommunens byggnadstillsynsmyndighet som ansvarar för styrningen av och tillsynen över byggandet.

En byggnads egenskaper som inverkar på ändamålsenlighetsbedömningen är t.ex. användningsändamål och kulturhistoriska värden. Kvaliteten på och omfattningen av en åtgärd ska bedömas i förhållande till en byggnads egenskaper, såsom hur mycket åtgärden påverkar strukturerna i lokalerna som ändras och en hur stor del av en byggnad åtgärden gäller. Ju större del av en byggnads lokaler som påverkas av en åtgärd och ju mer en åtgärd ingriper i en byggnads centrala egenskaper desto ändamålsenligare är det att också förbättra byggnadens tillgänglighet eftersom kostnadseffekterna av en förbättring vanligen är små i en sådan situation, samtidigt som en förbättring av tillgängligheten medför att byggnadens användbarhet ökar.

Om t.ex. en reparation gäller endast en sådan mycket begränsad del av en byggnad som allmänheten inte har tillträde till och det inte med rimliga medel kan ordnas en tillgänglig tillgång till utrymmet, är det inte nödvändigtvis ändamålsenligt att förbättra tillgängligheten i de lokaler som är föremål för reparationen. I det fallet att en reparation ingriper i väsentliga byggnadsdelar i förvaltnings- eller servicebyggnader och den gäller en stor del av en byggnad eller hela byggnaden, såsom en grundlig renovering, är det vanligen ändamålsenligt att också förbättra tillgängligheten. Om en byggnads användningsändamål ändras så att den tas i bruk för förvaltnings-, service-, kontors- eller affärsverksamhet eller för boende och ändringen kräver reparationer av strukturerna i byggnaden är det likaså ofta ändamålsenligt att förbättra tillgängligheten. Också i detta fall kan det vara ändamålsenligt att förbättra endast en del eller vissa delar av byggnaden. I samband med detta ska bestämmelserna i 117 § 4 mom. och 118 § i MBL beaktas.

I andra situationer än i samband med uppförande av nya byggnader ska förordningen tillämpas endast på de delar av byggnader som omfattas av åtgärder som kräver bygglov. Om t.ex. en reparationsåtgärd som kräver bygglov gäller entrén eller aulan till en förvaltningsbyggnad och det bedöms vara ändamålsenligt att förbättra tillgängligheten i samband med åtgärden ska förordningen tillämpas på dessa entréer och aulor. Tillämpningen av förordningen gäller dock endast entréerna eller aulorna och inte utrymmen där det inte vidtas åtgärder som omfattas av tillståndet i fråga. I fråga om flervåningsbostadshus bör det beaktas att det föreslås att i samband med uppförande av andra byggnader än nya byggnader ska förordningen tillämpas endast på de allmänna utrymmena i en byggnad.

I 3 mom. föreskrivs det om en princip som är central med tanke på tillämpningen av förordningen och enligt den principen gäller det som i förordningen föreskrivs om en byggnads som är avsedd för ett visst ändamål också de lokaler i andra byggnader som är avsedda för motsvarande ändamål. För tydlighetens skull talas det i bestämmelserna i förordningen, inbegripet bestämmelsen om tillämpningsområdet, om byggnadstyper när man vill skilja åt tillämpningen eller innehållet i kraven enligt användningsändamål. Avsikten är dock att de krav som är bundna till användningsändamålet i fråga ska gälla också lokaler som är avsedda för motsvarande ändamål även i det fallet att en byggnads huvudsakliga användningsändamål är något annat. I t.ex. en ny byggnad som huvudsakligen används som kontor kan det också finnas bostäder. Genom den föreslagna bestämmelsen i 3 mom. säkerställs det att de krav på bostadshus som fastställs i förordningen tillämpas också på dessa lokaler.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet

Även om byggnadens huvudsakliga användningsändamål är något annat än det som anges i 1 mom. gäller förordningen lokaler i byggnaden som är avsedda för något av de ändamål som räknas upp. Tillämpningen av förordningen på respektive enskilda fall avgörs av kommunens byggnadstillsynsmyndighet som ansvarar för styrningen av och tillsynen över byggandet. I RT-anvisningsbladen ges tilläggsinformation om grunderna för en tillgänglig och framkomlig miljö och om planeringen av lokaler med olika användningsändamål så att de lämpar sig för alla användare.

Tillämpning vid reparationer och ändring av användningsändamålet

Tillämpningen av förordningen på uppförande av andra byggnader än nya byggnader begränsas enligt bestämmelsen i 2 mom. på tre sätt.

1. Förordningen tillämpas vidare bara på åtgärder som kräver bygglov, vilket innebär att den inte tillämpas på åtgärder som endast kräver åtgärdstillstånd.
2. Tillämpningen av förordningen är begränsad till åtgärder som endast gäller de nämnda byggnadstyperna och allmänna utrymmen i flervåningsbostadshus. I fråga om ändring av en byggnads användningsändamål är tillämpningen av förordningen begränsad till bygglovspliktiga ändringar där en byggnads användningsändamål ändras till användning för förvaltnings-, service-, kontors- eller affärsverksamhet eller boende.
3. När de två första kraven uppfylls begränsas tillämpningen av förordningen ytterligare av kravet på att det ska vara ändamålsenligt att förbättra tillgängligheten med beaktande av en byggnads egenskaper samt kvaliteten på och omfattningen av åtgärden.

Tillämpningen av förordningen vid reparationer och ändring av användningsändamålet begränsas till de delar av byggnaden som omfattas av åtgärder som kräver bygglov. I fråga om flervåningsbostadshus är tillämpningen av förordningen på andra byggnader än nya byggnader begränsad till byggnadens allmänna utrymmen.

Ändamålsenligheten av förbättrad tillgänglighet  

Ändamålsenligheten hänvisar till både användbarhet och lönsamhet, dvs. ju mer en byggnad används av allmänheten desto viktigare är det att man vid bedömningen beaktar att jämlik användning möjliggörs. Om en byggnad däremot används av en mer begränsad grupp av människor har ekonomiska aspekter större betydelse. Det är också möjligt att det i vissa av de lokaler som är föremål för reparationer eller andra åtgärder är ändamålsenligt att förbättra tillgängligheten, medan det inte är det för andra lokalers del. Till de faktorer som påverkar ändamålsenlighetsbedömningen hör t.ex. byggnadens användningsändamål och kulturhistoriska värden. Samtidigt bör man även ta hänsyn till de krav som anges i 117 § 4 mom. i markanvändnings- och bygglagen, där det föreskrivs att byggnadens egenskaper och särdrag samt byggnadens lämplighet för den planerade användningen ska beaktas, liksom bestämmelserna i 118 § i samma lag, som gäller värnande om arkitekturen och stadsbilden.

Vid bedömningen av ändamålsenligheten ska bl.a. de olika aktörernas skyldigheter enligt diskrimineringslagen (1325/2014) att främja likabehandling beaktas. Likaså ska artikel 9 i FN:s funktionsrättskonvention om konventionsstatens skyldigheter i fråga om tillgänglighet beaktas.

Kvaliteten på och omfattningen av en åtgärd ska bedömas i förhållande till en byggnads egenskaper, såsom hur mycket åtgärden påverkar strukturerna i lokalerna som ändras och en hur stor del av en

byggnad åtgärden gäller. Ju större del av en byggnads lokaler som påverkas av en åtgärd och ju mer en åtgärd ingriper i en byggnads centrala egenskaper desto ändamålsenligare är det att också förbättra byggnadens tillgänglighet eftersom kostnadseffekterna av en förbättring vanligen är små i en sådan situation, samtidigt som en förbättring av tillgängligheten medför att byggnadens användbarhet ökar. Exempel på ändamålsenligheten av förbättrad tillgänglighet finns i förordningens motiveringspromemoria

2 § Förbindelseleder som leder till byggnader

Tillgänglighetsförordningen

En förbindelseled som är minst 1 200 millimeter bred, är lätt att upptäcka och har en jämn, fast och halkfri yta ska leda till en byggnad från tomtens eller byggnadsplatsens gräns samt från utrymmen och områden som betjänar användningen av byggnaden. En förbindelseled utomhus får ha en lutning på högst fem procent. Om det på en förbindelseled finns trappsteg ska det i anslutning till dem finnas en ramp eller fast installerad anordning som är avsedd för lyft av personer och som är lämplig för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel. Det som föreskrivs i detta moment gäller dock inte egnahems- och parhus och inte heller sammanbyggda stadsvillor, om en tillgänglig förbindelseled inte är möjlig med beaktande av byggnadsplatsen och höjdskillnaderna.

En ramp som avses i 1 mom. ska vara lätt att upptäcka och rak, ha en jämn, fast och halkfri yta, vara minst 900 millimeter bred och vid dess kant ska det finnas ett minst 50 millimeter högt avåkningsskydd, om inte rampen gränsar till en fast konstruktion. Vid rampens början och slut ska det finnas ett minst 1 500 millimeter långt horisontellt vilplan. En ramp får ha en lutning på högst fem procent. Om höjdskillnaden är högst 1 000 millimeter får rampens lutning dock vara högst åtta procent. I detta fall får en sammanhängande ramp ha en höjdskillnad på högst 500 millimeter och därefter ska förbindelseleden ha ett minst 2 000 millimeter långt horisontellt mellanliggande vilplan. En ramp utomhus får dock ha en lutning på mer än fem procent endast om den kan hållas i samma skick som motsvarande ramp inomhus. Bestämmelser om räcken, ledstänger och annat förhindrande av fall och felstigning finns i den förordning som utfärdas med stöd av 117 d § 2 mom. i markanvändnings- och bygglagen.

Om det finns parkeringsplatser i anslutning till en byggnad ska ett tillräckligt antal av dem, dock minst en, vara avsedda för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. En sådan parkeringsplats ska vara minst 3 600 millimeter bred och minst 5 000 millimeter lång och den ska förses med skylten för rörelsehindrade personer. Det som föreskrivs i detta moment gäller inte egnahems- och parhus och inte heller sammanbyggda stadsvillor.

Motiveringspromemorian

I 1 mom. föreslås bestämmelser om dimensioneringen av och andra egenskaper hos en förbindelseled som leder till byggnader och om var en sådan förbindelseled ska börja och vart den ska leda. Genom bestämmelsen preciseras föreskrift 2.1.1 i den gällande F1 särskilt i fråga om egenskaperna hos förbindelseleder som lämpar sig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Enligt det föreslagna 1 mom. ska en förbindelseled vara minst 1 200 millimeter bred. Kravet på en minimibredd behövs för att en förbindelseled ska vara tillräckligt bred också i situationer då en person i rullstol och en person till fots möts. Förbindelseleden ska också vara lätt att upptäcka. Detta innebär att förbindelseleden ska skilja sig från den övriga omgivningen. Genom t.ex. ytbeläggning, ljushetskontrast, taktila kontraster eller belysning kan en förbindelseled göras lättare att upptäcka. Dessutom ska en förbindelseled ha en jämn, fast och halkfri yta så att den lämpar sig för personer som använder rullstol eller annat hjulförsett gånghjälpmedel. Halkfri avser att förbindelseleden inte heller när den är våt får vara hal. Kraven gäller förbindelseleder som leder till en byggnad från tomtens eller byggplatsens gräns samt från utrymmen och områden som betjänar användningen av en byggnad. Utrymmen och områden som betjänar användningen av en byggnad är bl.a. lekplatser, vistelseområden, avfallsrum samt parkeringsplatser och cykelställ oberoende av var de finns, t.ex. i parkeringshus. I 1 mom. ska det dessutom föreskrivas om den maximala lutning som en förbindelseled utomhus får ha. En förbindelseled utomhus avser här en förbindelseled på marken. Den får ha en lutning på högst fem procent.

I 1 mom. föreskrivs det också om beaktande av nivåskillnaden på en förbindelseled. Om det på en förbindelseled finns trappsteg ska det enligt det föreslagna 1 mom. i anslutning till dem finnas en ramp eller fast installerad lyftanordning som är lämplig för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel. Bestämmelser om dimensioneringen av trappor finns i den förordning som utfärdas med stöd av 117 d § 2 mom. i MBL. I det föreslagna 1 mom. fastställs också att undantag från detta krav får göras i fråga om egnahems- och parhus samt sammanbyggda stadsvillor. Enligt undantaget gäller det som föreskrivs i detta moment inte egnahems- och parhus och inte heller sammanbyggda stadsvillor, om en tillgänglig förbindelseled inte är möjlig med beaktande av byggnadsplatsen och höjdskillnaderna. Med sammanbyggda stadsvillor avses urbana egnahemshus som byggs ihop med varandra och vanligen har två eller tre våningar. Sammanbyggda stadsvillor har inga gemensamma gårdsplaner eller förbindelseleder som är karakteristiska för radhus. Undantaget motsvarar i regel det gällande undantag från tillgängliga förbindelseleder och entréer som gäller alla småhus (G1, föreskrift 4.2.1). Undantaget behövs med tanke på situationer där placeringen av en byggnad på en tomt eller byggnadsplats, inbegripet höjdskillnaderna, inte möjliggör att en förbindelseled eller ramp som överensstämmer med kraven placeras på platsen i fråga. En förbindelseled eller ramp som lutar högst fem procent och överensstämmer med kraven kräver ett utrymme som i stadsmiljö inte alltid är möjligt att förverkliga. I synnerhet vid uppförande av egnahems- och parhus medför de markbyggnadsarbeten som behövs för att jämna ut höjdskillnader för att en tillgänglighetsanpassad förbindelseled ska kunna byggas betydande merkostnader.

I 2 mom. föreskrivs det om egenskaperna hos den ramp som avses i 1 mom. En ramp ska först och främst vara lätt att upptäcka och rak samt ha en jämn, fast och halkfri yta. Egenskapen lätt att upptäcka är viktig särskilt för personer med nedsatt syn. En ramp ska vara rak därför att en krökt ramp är mycket krävande för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel, eftersom man utöver den ytterligare ansträngning som nivåskillnaden medför samtidigt ska kunna styra rörelsen i enlighet med rundningen. Att en ramp har en jämn och fast yta minskar rullmotståndet och underlättar således användningen av gånghjälpmedel. En ramps yta får dock inte vara hal eftersom det ska gå att ta sig såväl upp som ner för den utan risk för skador. En ramp som har en jämn och fast yta får inte heller vara hal när den är våt. Dessutom ska en ramp vara minst 900 millimeter bred så att det går att röra sig längs den med hjälpmedel. Vid rampens kant ska det finnas ett minst 50 millimeter högt avåkningsskydd, om rampen inte gränsar till en fast konstruktion. Avsikten med skyddet är att förhindra att ett hjälpmedels hjul rullar över kanten. Om en ramp kantas av en byggnads vägg eller något annat fast hinder behövs det alltså inte ett särskilt avåkningsskydd. För att det ska vara säkert att ta sig från den ena ändan av rampen till den andra ska det vid rampens början och slut finnas ett minst 1 500 millimeter långt horisontellt vilplan. Vilplanet möjliggör att det går att stanna före och efter rampen.

I 2 mom. föreslås det också en bestämmelse om en ramps maximala lutning. Den i momentet angivna huvudregeln är att en ramp får ha en lutning på högst fem procent (1:20). Ett undantag från denna huvudregel utgör en situation där den totala höjdskillnaden är högst 1 000 millimeter. I detta fall får en ramp ha en lutning på högst åtta procent (1:12,5). En brantare ramp av detta förutsätter att en sammanhängande ramps höjdskillnad är högst 500 millimeter efter vilket rampen avbryts av ett minst 2 000 millimeter långt horisontellt mellanliggande vilplan. En ramp som har en lutning på åtta procent är så brant att den inte anses lämpa sig för höjdskillnader på mer än en meter på grund av att det blir mycket tungt att förflytta en rullstol. I fråga om en ramp utomhus är en ytterligare förutsättning för en brantare ramp att den ska kunna hållas i samma skick som motsvarande ramp inomhus. I praktiken kräver detta att en ramp är åtminstone täckt eller uppvärmd. Motsvarande krav finns i nuläget i föreskrift 2.2.3 i F1 och föreskrift 2.2.1 i F2 samt i anvisningarna i anslutning till föreskrifterna. Dessa krav har i den föreslagna 2 § preciserats i fråga om dimensioneringen och rampens egenskaper. Det föreslås dessutom att man i 2 mom. ska ta in en informativ hänvisning till förordningen om säkerheten vid användning av byggnader där det finns bestämmelser om förhindrande av fall och felstigning, dvs. om bl.a. räcken och ledstänger.

I 3 mom. föreslås bestämmelser om dimensioneringen av parkeringsplatser för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga och om skyldigheten att ordna ett tillräckligt antal sådana parkeringsplatser, dock minst en parkeringsplats, som kan användas av personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga, om en byggnad i övrigt har parkeringsplatser. I momentet ska det inte fastställas en skyldighet att ordna en parkeringsplats för åtminstone personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga, om en byggnad inte i övrigt har parkeringsplatser. Det att en parkeringsplats är avsedd för användning av en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga innebär att platsen vid behov ska kunna användas av en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Platsen ska också förses med skylten för rörelsehindrade personer. Som en sådan skylt används den internationella rullstolssymbolen. Föreskrifter och anvisningar om parkeringsplatser för personer med nedsatt rörelseförmåga finns i den gällande F1 (föreskrift 2.1.1).

I det föreslagna 3 mom. förtydligas bestämmelserna om detta. Bestämmelser om det totala antalet parkeringsplatser föreslås inte i förordningen utan det fastställs vanligen i detaljplanen. Rekommendationer om antalet tillgängliga parkeringsplatser finns bl.a. i RT-anvisningsbladen och tillgänglighetshandböckerna. I momentet föreslås att från kraven i momentet ska undantag kunna göras i fråga om egnahems- och parhus samt sammanbyggda stadsvillor. Undantaget innebär att trots att egnahemshus, parhus eller sammanbyggda stadsvillor har parkeringsplatser behöver inte ens en av dem vara avsedd för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga och de behöver således inte uppfylla måttkraven enligt 3 mom. i paragrafen. Det bör beaktas att de föreslagna bestämmelserna är minimikrav och att ordnande av parkeringsplatser för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga också då det inte krävs i de föreslagna bestämmelserna gör det lättare för dessa personer att klara sig självständigt.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet

Förbindelseledens lämplighet för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga

Kraven i 2 § i förordningen gäller förbindelseleder som leder till en byggnad från tomtens eller byggplatsens gräns samt från utrymmen och områden som betjänar användningen av byggnaden. Områden och utrymmen som betjänar användningen av byggnaden är bl.a. Vistelseområden, lekplatser, avfallsrum, förvaringsutrymmen, parkeringsplatser och cykelplatser samt garageplatser beroende av var de finns (t.ex. i parkeringshus). 

Med en förbindelseled utomhus som nämns i 1 mom. avses i första hand en förbindelseled på marknivå. Förbindelseleden kan göras sluttande när man i planeringen fäster särskild uppmärksamhet vid byggnadens och gårdsområdets höjdskillnader. Förbindelseledens lutning får vara på högst fem procent (1:20). En svagt sluttande förbindelseled är särskilt viktigt när det handlar om den enda förbindelseleden till byggnaden. Det ska vara lätt för alla användare att använda en sådan förbindelseled året om. En förbindelseled med jämn och hård yta får inte heller vara hal när den är våt.  

Lätt att upptäcka innebär att förbindelseleden och nivåskillnader som finns på den, såsom en ramp eller trappor, skiljer sig från den övriga omgivningen. Förbindelseleden kan göras lättare att upptäcka genom materialval och tillräckligt stark men bländfri belysning kan förbindelseleden göras lättare att upptäcka. Förbindelseleden och nivåskillnader som finns på den, såsom en ramp eller trappa, upptäcks lättare om de skiljer sig från den övriga omgivningen genom ljushetskontrast och taktila kontraster. Med taktila kontraster avses här en materialskillnad som känns med foten eller en markering som en person med nedsatt syn känner med vit käpp.  

Kravet på tillgänglighet i fråga om förbindelseleder gäller emellertid inte egnahems- och parhus och inte heller sammanbyggda stadsvillor, om en tillgänglig förbindelseled inte är möjlig med beaktande av byggnadsplatsen och höjdskillnaderna. Undantagsmöjligheten gäller inte för gemensamma gårdar eller gemensamma förbindelseleder som är typiska för radhus. Undantaget behövs med tanke på situationer där placeringen av en byggnad på en tomt eller byggnadsplats, inbegripet höjdskillnaderna, inte möjliggör att en förbindelseled eller ramp som överensstämmer med kraven placeras på platsen i fråga. En förbindelseled som lämpar sig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga kräver utrymme som det inte alltid är möjligt att förverkliga på en tomt eller byggnadsplats eller så skulle kostnaderna för anläggandet av en förbindelseled vara särskilt oskäliga med tanke på helheten.

Ett småhus tillgodoser invånarnas föränderliga behov när höjdskillnaden har anpassats till terrängen så att ingången är tillgänglig och ingångsvåningen är en så kallad överlevnadsvåning (omfattar en tillgänglig toalett och tvättrum samt köks- och vistelseutrymme där det också finns möjligt att sova), trots att förordningen inte förutsätter detta. 

Bestämmelser om den fria höjden på förbindelseleder ingår i miljöministeriets förordning om säkerhet vid användning av byggnader (1007/2017). 

Trappa och ramp på förbindelseleden 

Om det på en förbindelseled mellan en byggnad och tomtens eller byggnadsplatsens gräns samt mellan en byggnad och utrymmen och områden som betjänar användningen av byggnaden finns trappsteg ska det enligt 1 mom. i förordningen i anslutning till dem finnas en ramp eller fast installerad anordning som är lämplig för lyft av personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel. Det rekommenderas att byggnadernas ingångar planeras så att förbindelseleden kan göras tillgänglig genom bearbetning av terrängen utan trappor och ramper som anläggs i anslutning till dem. 

Med ramp avses en förbindelse (ersätter trappor) mellan nivåer avsedd för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Rampen är en del av förbindelseleden. 

Kravet på att förbindelseleden ska vara lämplig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga gäller emellertid inte egnahems- och parhus och inte heller sammanbyggda stadsvillor, om en tillgänglig förbindelseled inte är möjlig med beaktande av byggnadsplatsen och höjdskillnaderna (se ovan, Förbindelseledens lämplighet för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga). Undantagsmöjligheten gäller inte för gemensamma gårdar eller gemensamma förbindelseleder som är typiska för radhus. 

Mera detaljerade anvisningar om planeringen av trappor och ramper finns i RT-anvisningsbladen. 

Rampens form 

En ramp ska vara minst 900 mm bred. Rampens lutande delar ska vara raka och vändningar ska ske endast på de mellanliggande vilplanen. En krökt ramp är mycket krävande för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel, eftersom man utöver den ytterligare ansträngning som nivåskillnaden medför samtidigt ska kunna styra rörelsen i enlighet med rundningen.

Rampens yta

Rampens jämna och hårda yta minskar rullmotståndet och gör det sålunda lättare att röra sig med hjälpmedel. Rampen får inte vara hal ens när den är våt, eftersom den ska vara trygg att använda. När det gäller att upptäcka en ramp, se Förbindelseledens lämplighet för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga.

Rampens avåkningsskydd

Syftet med avåkningsskyddet som krävs i 2 mom. i förordningen är att förhindra att en rullstol eller annat hjulförsett gånghjälpmedel rullar över kanten. Till den del som rampen gränsar till en fast konstruktion, t.ex. en vägg eller mur, behövs avåkningsskydd inte.
Bild 1. Syftet med avåkningsskyddet är att förhindra att en rullstol eller annat hjulförsett gånghjälpmedel rullar över kanten. Avåkningsskyddet kan anläggas på olika sätt. Ett öppet räckes nedre ledstång kan t.ex. bilda rampens avåkningsskydd.

Vilplan vid rampens början och slut 

Vid rampens början och slut ska det finnas ett minst 1 500 mm långt horisontellt vilplan för att det ska vara tryggt att röra sig på rampen. Vilplanet gör att det är möjligt att stanna före rampen och efter den. Vilplanet i början av rampen bör vara längre än 1 500 mm när rampens lutning är brantare än fem procent och vilplanet avgränsas av ett tvärgående hinder, såsom ett räcke, en vägg eller en mur. 

Rampens lutning 

Rampens lutning får vara högst fem procent (1:20). Ett undantag utgör en situation där den totala höjdskillnaden är högst 1 000 millimeter. Rampens lutning får då vara högst åtta procent (1:12,5). Användningen av en ramp vars lutning är över fem procent förutsätter att den sammanhängande rampen har en höjdskillnad på högst 500 mm och att förbindelseleden därefter har ett minst 2 000 mm långt horisontellt mellanliggande vilplan. En ramp som har en lutning på över fem anses inte lämpa sig för höjdskillnader på mer än en meter på grund av att det blir mycket tungt att förflytta en rullstol. En utomhusramp med en lutning på över fem procent kan anses vara i samma skick som motsvarande ramp inomhus exempelvis när den är täckt eller uppvärmd.

Tillgänglig parkeringsplats 

Om det finns parkeringsplatser i anslutning till en byggnad ska ett tillräckligt antal tillgängliga parkeringsplatser, dock minst en, reserveras och dimensioneras för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Antalet tillgängliga parkeringsplatser bestäms vanligtvis i detaljplanen. Anvisningar om dimensioneringen av antalet finns exempelvis i RT-anvisningsbladen. Det är ändamålsenligt att placera parkeringsplatserna i närheten av byggnadens ingång, så att förbindelseleden som leder till byggnaden är så kort som möjlig. En tillgänglig parkeringsplats ska vara minst 3 600 mm bred och minst 5 000 mm lång. Parkeringsplatsen ska förses med symbolen för tillgänglighet, alltså den internationella rullstolssymbolen. Det rekommenderas att märkningen förutom på en lodrätt skylt också finns på parkeringsplatsens yta.

Skyldigheten att anpassa en parkeringsplats för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga gäller inte för egnahemshus, parhus eller sammanbyggda stadsvillor. I förordningen krävs inte att det ordnas en parkeringsplats för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga, om en byggnad inte i övrigt har parkeringsplatser. Det rekommenderas att åtminstone en del av de markerade parkeringsplatserna för personer som besöker byggnaden dimensioneras som tillgängliga parkeringsplatser så att de är lämpliga för alla användare oberoende av byggnadens storlek eller användningsändamål.

3 § Entréer till byggnader 

Tillgänglighetsförordningen

Avståndet mellan väggens innerhörn eller andra fasta hinder och den sida av byggnadens ytterdörr som öppnas ska på den sida mot vilken dörren öppnar sig vara minst 400 millimeter.

Vilplanet framför ytterdörren ska vara minst 1 500 millimeter brett och minst 1 500 millimeter långt.

Motiveringspromemorian

I 1 mom. föreslås det bestämmelser om måttkrav som underlättar öppnande av dörrar. Att öppna en ytterdörr kan vara mycket svårt eller till och med omöjligt när man rör sig med i synnerhet rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel, om det på den sida där dörren öppnas inte finns tillräckligt med utrymme så att den som använder hjälpmedel kan komma tillräckligt nära för att räckas till dörrhandtaget och kan öppna dörren utan att vara i vägen för dörren som öppnas. Också när man rör sig med t.ex. barnvagn kan det i sådana situationer vara svårt att öppna en dörr. Av denna orsak anges det i 1 mom. att minimiavståndet från den sida av ytterdörren som öppnas till väggens innerhörn eller andra fasta hinder ska vara 400 millimeter. Avståndet beräknas från framkanten på ytterdörrens dörrblad. I F1 anges inget motsvarande krav. Däremot har den länge ingått bl.a. i planeringsanvisningarna i RT-anvisningsbladen och tillgänglighetshandböckerna.

I 2 mom. föreskrivs det om ett annat måttkrav som underlättar öppnande av dörrar i situationer där ingången föregås av en nivåskillnad. Enligt momentet ska vilplanet framför en ytterdörr vara minst 1 500 millimeter på båda sidorna. Kravet möjliggör att de som rör sig med hjälpmedel eller barnvagnar smidigt kan ta sig in i en byggnad. När det framför dörren finns tillräckligt med utrymme att öppna dörren blir personen som öppnar dörren inte tvungen att flytta sig till den ramp eller den trappa som finns före vilplanet. Detta gör också att ingången är säkrare. I F1 finns ingen motsvarande bestämmelse. Med tanke på tillgängligheten behövs det dock framför ytterdörren. Det bör beaktas att ett vilplan inte innebär att de nödvändiga lutningar som används för att leda bort vatten är otillåtna.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet

Dimensionering av fritt utrymme i samband med entrén 

På vilplanet på den sida där ytterdörren öppnas ska det finnas minst 400 mm fritt utrymme för att den som använder rullstol eller annat hjulförsett hjälpmedel eller den som rör sig med barnvagn kan komma tillräckligt nära för att nå dörrhandtaget och öppna dörren utan att vara i vägen för dörren som öppnas. Fritt utrymme även på inre sidan av ytterdörren gör det lättare att röra sig trots att förordningen inte förutsätter det. 

Framför ytterdörren ska det finnas ett vilplan som är minst 1 500 mm brett och minst 1 500 mm långt för att det ska finnas plats för en person i rullstol att vända sig och att öppna och stänga dörren utan att vara tvungen att flytta sig från avsatsen eller till en lutande yta. 
Bestämmelser om byggnaden och avsatser i dess utrymmen utomhus och om takkonstruktioner som skyddar förbindelseleder och vistelseområden ingår i miljöministeriets förordning om säkerhet vid användning av byggnader (1007/2017). 

4 § Dörrar

Tillgänglighetsförordningen

Den fria bredden på dörrar och dörröppningar i förbindelseleder inne i byggnader, dörrar som leder från trappuppgången till bostäder och dörrar till de utrymmen som avses i 9 § 2 mom. och 10 § ska vara minst 850 millimeter. Bestämmelser om dimensioneringen av byggnaders ytterdörrar och dörrar till andra utgångar finns i en förordning som utfärdats med stöd av 117 b § 3 mom. i markanvändnings- och bygglagen.

Den fria bredden på dörrar och dörröppningar som leder till utrymmen i andra byggnader än bostadshus, bostadsrum i bostadshus, nödvändiga utrymmen som betjänar boendet och utrymmen som betjänar användningen av en byggnad ska vara minst 800 millimeter.

Vid dörrar får det inte finnas nivåskillnader eller trösklar, om de inte är nödvändiga av ljud- eller fuktskäl eller på grund av andra motsvarande omständigheter. I sådana fall får en tröskel eller nivåskillnad vara högst 20 millimeter hög, och tröskeln ska utformas så att den är lätt att passera med rullstol och hjulförsett gånghjälpmedel. Vid en dörr till ett utrymme utomhus som betjänar användningen av en viss bostad får nivåskillnaden utanför dörren överstiga 20 millimeter, om nivåskillnaden med rimliga medel kan avlägsnas med hjälp av utrustning som är avsedd för utrymmen utomhus. I fråga om småhus gäller det som föreskrivs i 2 och 3 mom. endast ingångsplanet.

Byggnaders ytterdörrar och dörrar till utrymmen som betjänar användningen av ett bostadshus ska vara sådana att de lätt kan öppnas av personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga.

Motiveringspromemorian

I 1 mom. föreskrivs det om minimibredden på dörrar och dörröppningar till förbindelseleder inne i byggnader, dörrar som leder från trappuppgången till bostäder och dörrar till de utrymmen som avses i 9 § 2 mom. och 10 §. Den fria bredden på dessa dörrar ska vara minst 850 millimeter. Med en dörröppnings fria bredd avses öppningens verkliga bredd mätt vid den öppnade dörrens dörrblad. Kravet motsvarar nuläget (F1, föreskrift 2.1.2). Dessutom ska det i momentet i fråga om dimensioneringen av en byggnads ytterdörr anges en informativ hänvisning till de bestämmelser som utfärdats med stöd av 117 b § 3 mom. i markanvändnings- och bygglagen, dvs. förordning om byggnaders brandsäkerhet. I förordningen i fråga föreskrivs det om minimibredden på dörrar som fungerar som utgångar, dvs. i praktiken i synnerhet ytterdörrar. Eftersom brandsäkerhetsaspekter är primära i förhållande till tillgängligheten och eftersom bredderna i fråga är tillräckliga också med tanke på tillgängligheten är det inte behövligt att i denna förordning om tillgängligheten i byggnader föreskriva särskilt om bredden på nämnda dörrar.

I 2 mom. föreskrivs det om minimibredden på dörrar och dörröppningar som leder till lokaler i andra byggnader än bostadshus, boningsrum i bostadshus, nödvändiga utrymmen som betjänar boendet och utrymmen som betjänar användningen av en byggnad. Den fria bredden på dessa dörrar ska vara minst 800 millimeter. Med den fria bredden på en dörr avses också i detta sammanhang dörröppningens verkliga bredd mätt vid det öppnade dörrbladet. Boningsrum är bl.a. kök, sovrum och vardagsrum. Nödvändiga utrymmen som betjänar boendet är en bostads toalett- och tvättrum och bostadsspecifika utrymmen utomhus, såsom en balkong eller terrass, om det finns sådana i bostaden. Om det i en bostad finns flera toalett- och tvättrum eller terrasser gäller minimibredden endast ett av dem. En bostadsspecifik bastu är inte ett nödvändigt utrymme som betjänar boendet, vilket innebär att minimibredden inte gäller dörren till den. I bostadshus anses som utrymmen som betjänar användningen av en byggnad förvaringsutrymmen för bohag, barnvagnar, hjälpmedel och friluftsutrustning samt avfallsrum, tvättstugor, gemensam bastu och andra utrymmen på fastigheten som de boende kan använda, såsom bilhallar. De föreslagna bestämmelserna om bredden på dörrar motsvarar i regel bestämmelserna i F1. Skillnaden jämfört med nuläget är att en bostadsspecifik bastu inte längre anses som ett nödvändigt utrymme som betjänar boendet, men ett bostadsspecifikt utrymme utomhus, såsom en balkong eller terrass, anses däremot som ett sådant utrymme.

I 3 mom. fastställs en huvudregel enligt vilken det vid en dörr inte får finnas en nivåskillnad eller tröskel. Undantag från denna huvudregel får göras om det är nödvändigt på grund av ljud- eller fuktskäl eller andra motsvarande omständigheter. I sådana situationer får tröskeln eller nivåskillnaden vara högst 20 millimeter hög. Den ska dessutom utformas så att den är lätt att passera med rullstol och hjulförsett gånghjälpmedel. I den gällande F1 (föreskrift 2.1.2) anges i fråga om trösklar endast att de får vara högst 20 millimeter höga. I F2 finns dessutom i anslutning till föreskrift 3.4.1 följande anvisning: trösklar rekommenderas inte på grund av snubbelrisken; nödvändiga trösklar görs så låga som möjligt. Att passera också en låg tröskel kan för en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga vara mycket svårt och således hindra att personen rör sig självständigt. Trösklar är särskilt problematiska för äldre personer som använder hjulförsedda gånghjälpmedel för att kunna röra sig och vars krafter inte räcker till för att puffa än mindre lyfta hjälpmedel över en tröskel. Av dessa orsaker är huvudregeln att det i anslutning till dörrar inte ska finnas trösklar eller nivåskillnader.

I 3 mom. föreskrivs det dessutom om ett undantag från det som anges i momentet och detta undantag gäller nivåskillnaden utanför dörren till ett bostadsspecifikt utrymme utomhus. Enligt momentet får nivåskillnaden i samband med en dörr till ett bostadspecifikt utrymme utomhus utanför dörren vara mer än 20 millimeter, om nivåskillnaden med rimliga medel kan jämnas ut med hjälp av utrustning avsedd för utrymmen utomhus. Rimliga medel avser i detta sammanhang både kostnaderna och att nivåskillnaden är lätt att jämna ut. Exempelvis lösningarna i fråga om dörrar har här en betydande inverkan. Om dörrens nedre kant sträcker sig mer än 20 millimeter under tröskelhöjden, är det inte möjligt att jämna ut nivåskillnaden utan att byta ut dörren. En annan strukturell omständighet som är av betydelse vid bedömningen av rimligheten är höjden på räcket runt utrymmet utomhus. Om höjden på räcket är dimensionerad från golvytan på det bostadsspecifika utrymmet utomhus är det inte möjligt att höja golvytan med hjälp av t.ex. trätrallar utan att också höjden på räcket ändras. Inte heller i detta fall kan det anses att nivåskillnaden kan jämnas ut med rimliga medel. Undantaget i fråga om dörrar till bostadsspecifika utrymmen utomhus, dvs. balkonger och terrasser, behövs för att de boende ska ha möjlighet att påverka de ytmaterial som används på en balkong eller terrass. Valet av ytmaterial baserar sig vanligen på den boendes preferenser och det är inte motiverat att begränsa valmöjligheterna i synnerhet som det samtidigt ses till att nivåskillnader kan jämnas ut med skäliga kostnader och på ett okomplicerat sätt. Det bör beaktas att undantaget endast gäller nivåskillnaden utanför den dörr som leder till ett bostadsspecifikt utrymme utomhus. Däremot ska tröskeln i anslutning till dörren överensstämma med det som anges i momentet, dvs. den får vara högst 20 millimeter hög och ska utformas så att den är lätt att passera med rullstol och hjulförsedda gånghjälpmedel.

I 3 mom. föreskrivs det dessutom om en begränsning av det som föreskrivs i 2 och 3 mom. och den begränsningen gäller alla småhus. Enligt momentet gäller det som föreskrivs i 2 och 3 mom. endast ingångsplanet i småhus. Således gäller t.ex. kravet på en 800 millimeter bred dörr inte den dörr som leder till en balkong på andra våningen i ett egnahemshus.

I 4 mom. fastställs det att en byggnads ytterdörr och dörren till ett utrymme som betjänar användningen av ett bostadshus ska vara lätta att öppna. Med utrymmen som betjänar användningen av ett bostadshus avses samma utrymmen som beskrivs ovan i samband med 2 mom., dvs. förvaringsutrymmen för lösöre, barnvagnar, hjälpmedel och friluftsutrustning samt avfallsrum, tvättstuga, gemensam bastu och andra utrymmen på fastigheten som de boende kan använda, såsom bilhallar. Avsikten med kravet på att dörrar ska vara lätta att öppna är att säkerställa att en ingång som när det gäller dörrens bredd och tröskeln är tillgänglig inte blir otillgänglig på grund av att det krävs styrka för att öppna dörren, att manöverdon, såsom portsummern, placerats olämpligt eller att deras signaler är svåra att höra. Att självständigt kunna öppna dörrar är för äldre personer eller personer med funktionsnedsättning en nödvändig förutsättning för att de ska klara sig själva i vardagslivet. I den gällande F2 (föreskrift 3.4.1) finns ett krav på att dörrar ska vara lätta att öppna som gäller alla byggnader. Föreskriften avser dock främst säkerheten vid användning.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet

Fri bredd på dörrar 

I miljöministeriets förordning om byggnaders brandsäkerhet (848/2017) ingår bl.a. bestämmelser om utrymningssäkerheten. Dörrar som dimensionerats som säkra med tanke på utrymning i enlighet med ovan nämnda förordning uppfyller i fråga om bredden även kraven på tillgänglighet. 

Anvisningar som lämpar sig för dimensioneringen av den fria bredden på utgångar ges i promemorian till miljöministeriets förordning om byggnaders brandsäkerhet. Den fria bredden på dörrar som tjänar som huvudsaklig dörr rekommenderas med tanke på tillgängligheten vara minst 800 mm i småhus och minst 850 mm i andra byggnader. Förbindelseleder inne i byggnader avser förbindelseleder i andra byggnader än bostadshus och förbindelseleder i allmänna utrymmen i bostadshus. Dörrar på förbindelseleder inne i byggnader betyder dörrar som passeras i färdriktning. 

Som nödvändiga utrymmen som betjänar boendet betraktas ett toalett- och tvättrum i en bostad samt ett bostadsspecifikt utrymme utomhus, såsom en balkong eller terrass, när ett sådant hör till bostaden. En bostadsspecifik bastu är inte ett nödvändigt utrymme som betjänar boendet, vilket innebär att minimibredden inte gäller dörren till den.

I ett flervåningsbostadshus betraktas som utrymme som tjänar användningen av byggnaden förråd för lösöre, förvaringsutrymmen för barnvagnar, hjälpmedel och friluftsutrustning, avfallsrum, tvättstuga och gemensam bastu samt annat utrymme avsett för bruk av fastighetens invånare, såsom bilhallar. 

Med en dörröppnings fria bredd avses öppningens verkliga bredd mätt vid den öppnade dörrens dörrblad. I småhus gäller kravet på en dörrs fria bredd (≥ 800 mm) endast ingångsplanet.

Lätt öppnande av dörr 

Byggnadens ytterdörr och dörrarna till utrymmen som betjänar användningen av bostadshuset ska vara lätta att öppna så att alla kan passera genom dörrarna självständigt. Att självständigt kunna öppna dörrar är för äldre personer eller personer med funktionsnedsättning en nödvändig förutsättning för att de ska klara sig själva i vardagslivet. En ingång som när det gäller dörrens bredd och tröskeln är tillgänglig får inte bli otillgänglig på grund av att det krävs styrka för att öppna dörren, att manöverdon, såsom portsummern, placerats olämpligt eller att deras signaler är svåra att upptäcka.

Att dörrar ska vara lätta att öppna innebär också att knappar som behövs för att öppna dörrar såsom dörrkodanordningar och dörrtelefoner planeras så att de är lätta att upptäcka och att de också är taktila. Anordningarna placeras så att även personer i rullstol och barn kan använda dem. Den rekommenderade placeringshöjden är 900–1 100 mm. Om dörren har ett fjärrstyrt elektriskt lås behövs förutom ljudsignal även en kontrollampa som anger att låset öppnas.

Dörrlösningen kan vara ett elektriskt dörröppningssystem som fungerar t.ex. med tryckknappar, fjärrkontroll eller rörelsesensor. En dörr som glider till sidan är en trygg lösning eftersom dörrar som öppnas automatiskt mot personen kan orsaka farliga situationer bl.a. för personer med nedsatt syn. 

Det rekommenderas att det utöver en karuselldörr installeras även ett tillgängligt alternativ, trots att tillgänglighetsförordningen inte kräver det. Taktil märkning på förbindelseledens yta styr orienteringen för synskadade personer som rör sig med vit käpp och leder till den här alternativa dörren.

Tröskel  

Vid dörrar får det inte finnas nivåskillnader eller trösklar, om de inte är nödvändiga av ljud- eller fuktskäl eller på grund av andra motsvarande omständigheter. I sådana fall får tröskeln vara högst 20 mm hög. Att passera också en låg tröskel kan för en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga vara svårt och således hindra att personen rör sig självständigt. I dörrar utan trösklar kan olika slag av tätning och tillgängliga lösningar användas i syfte att förbättra ljudförhållandena. Om en tröskel är nödvändig är det lättare att passera en med hjulförsedda hjälpmedel om tröskelns kanter är avfasade eller om materialet är elastiskt..

Nivåskillnad vid dörren till ett bostadsspecifikt utrymme utomhus 

Vid en dörr till ett utrymme utomhus som betjänar användningen av en viss bostad får nivåskillnaden utanför dörren överstiga 20 mm, om nivåskillnaden med rimliga medel kan avlägsnas med hjälp av utrustning som är avsedd för utrymmen utomhus, med beaktande av säkerheten vid användning och underhåll. Undantaget gäller endast nivåskillnaden utanför den dörr som leder till ett bostadsspecifikt utrymme utomhus. Tröskeln i anslutning till dörren ska överensstämma med det som anges i 3 mom., dvs. den får vara högst 20 mm hög och ska utformas så att den är lätt att passera med rullstol och hjulförsedda gånghjälpmedel. 

Rimliga medel avser i fråga om ändringar som görs i efterhand att i detta sammanhang både kostnaderna och att nivåskillnaden är lätt att jämna ut. Lösningarna i fråga om dörrar har här en betydande inverkan: Om dörrens nedre kant sträcker sig mer än 20 mm under tröskelhöjden är det inte möjligt att jämna ut nivåskillnaden utan att byta ut dörren. 

I bedömningen av rimligheten beaktas också höjden på räcket runt utrymmet utomhus. Om höjdläget på bostadens golvyta används som referenshöjd för dimensioneringen av räcket är utrustande i efterhand möjligt. Om höjden på räcket är dimensionerad från golvytan på det bostadsspecifika utrymmet utomhus är det inte möjligt att höja golvytan med hjälp av t.ex. trätrallar utan att också höjden på räcket ändras. I detta fall kan nivåskillnaden vid dörren till det bostadsspecifika utrymmet utomhus inte jämnas ut med rimliga medel.

5 § Förbindelseleder inne i byggnader

Tillgänglighetsförordningen

Förbindelseleder inne i andra byggnader än bostadshus och förbindelseleder i allmänna utrymmen i bostadshus ska vara lätta att upptäcka och ha en jämn och halkfri yta.
Om en förbindelseled som avses i 1 mom. är smalare än 1 500 millimeter ska det i förbindelseleden med minst 15 meters mellanrum finnas ett vändutrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 500 millimeter.

Motiveringspromemorian

I paragrafen föreslås bestämmelser om de egenskaper som krävs av förbindelseleder i andra byggnader än bostadshus och förbindelseleder i allmänna utrymmen i bostadshus samt om minimikraven på dimensioneringen av förbindelseleder. I 7 och 8 § föreskrivs det särskilt om nivåskillnader. 

Enligt det föreslagna 1 mom. ska förbindelseleder inne i andra byggnader än bostadshus och förbindelseleder i allmänna utrymmen i bostadshus vara lätta att upptäcka och ha en jämn och halkfri yta. Andra byggnader än bostadshus hänvisar till de byggnadstyper som avses i 1 § och lokaler som är avsedda för motsvarande ändamål. Kravet på att förbindelseleder ska vara lätta att upptäcka kan genomföras med hjälp av t.ex. kontrastmarkeringar. I den gällande F2 konstateras det i föreskrift 3.1.2 att byggnadens ytor och belysning ska vara sådana att tillräckliga kontraster för varseblivning uppnås. På motsvarande sätt konstateras det i anvisningen i anslutning till föreskrift 2.1.1 i den gällande F1 att en förbindelseled för personer med nedsatt rörelseförmåga är väl synlig, dess yta är jämn, halkfri och tillräckligt hård. Det anses inte behövligt att i fråga om utrymmen inomhus, i motsats till utrymmen utomhus, föreskriva om att förbindelseleders yta ska vara tillräckligt hård.

I 2 mom. föreslås det att de förbindelseleder som avses i 1 mom. med 15 meters mellanrum ska ha ett vändutrymme motsvarande en cirkel med diametern 1 500 millimeter, om bredden på en förbindelseled underskrider 1 500 millimeter. Genom detta möjliggörs det att personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel kan göra en helomvändning och att man smidigt kan passera varandra i en lång smal korridor. I anvisningarna i anslutning till föreskrift 2.1.1 i den gällande F1 finns krav på motsvarande dimensionering.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet 

Förbindelseled som lämpar sig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga 

Med andra byggnader än bostadshus avses de byggnadstyper som avses i 1 mom. och lokaler som är avsedda för motsvarande ändamål. 

Förbindelseleder som lämpar sig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga ska ha en jämn och halkfri yta och vara lätta att upptäcka. Kravet på att förbindelseleder ska vara lätta att upptäcka kan genomföras med hjälp av t.ex. ljushetskontraster och taktila kontraster. Med taktila kontraster avses här en materialskillnad som känns med foten eller vägledande eller varnande markering som en person med nedsatt syn känner med vit käpp. Övriga metoder för att effektivisera observationerna är t.ex. inriktad belysning, vägledning och ljudsignaler avsedda för personer med nedsatt syn, såsom ljudfyrar. Orienteringen för personer med nedsatt syn som använder vit käpp på förbindelseleden kan också styras med hjälp av en sammanhängande taktil list som är fäst i golvytan. Mera detaljerade anvisningar om vägledningslösningar som särskilt lämpar sig för synskadade finns i RT-anvisningsbladen.
Bestämmelser om ljushetskontraster som behövs för att underlätta varseblivningen av utrymmen finns i miljöministeriets förordning om säkerhet vid användning av byggnader och dess anvisning (1007/2017). 
Genom ett vändutrymme möjliggörs det att personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel kan göra en helomvändning och att man smidigt kan passera varandra i en lång smal korridor. Vändutrymme behövs för att det är svårt att backa med rullstol och med hjulförsedda gånghjälpmedel är det nästan omöjligt. Vändutrymme behövs när det inte finns direkt sikt till förbindelseledens slut och också framför hissdörrar. 
Bestämmelser om utgångens bredd finns i miljöministeriets förordning om byggnaders brandsäkerhet (848/2017). 

Uloskäytävän leveydestä säädetään ympäristöministeriön asetuksessa rakennusten paloturvallisuudesta (848/2017). 

6 § Övriga utrymmen i byggnader

Tillgänglighetsförordningen

Utrymmen i andra byggnader än bostadshus och de allmänna utrymmena i bostadshus samt den fasta inredningen och utrustningen i utrymmena ska vara lämpliga för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga.

I bostadshus där det enligt 7 § utöver trappor också ska finnas en hiss ska det i en bostads tambur och kök finnas ett vändutrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 300 millimeter.

Oberoende av byggnadens våningstal ska det i tamburen och köket i bostäder som är avsedda för serviceboende eller för stödboende för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga finnas ett vändutrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 500 millimeter. En sådan bostad ska till sin dimensionering också i övrigt möjliggöra användning av hjälpmedel samt assistans.

Motiveringspromemorian

I 1 mom. föreslås att utrymmen i andra byggnader än bostadshus och de allmänna utrymmena i bostadshus samt den fasta inredningen och utrustningen i dessa byggnader ska vara lämpliga för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Andra byggnader än bostadshus avser också här de byggnadstyper som avses i 1 mom. med beaktande av de begränsningar av tillämpningsområdet som gjorts i 1 §. Detta uttrycker den allmänna principen som gäller dessa utrymmen. De utrymmen som avses i momentet är mycket varierande och det är därför inte möjligt att fastställa några detaljerade krav. Det bör beaktas att de uttryckliga bestämmelser om dimensioneringen av byggnader och förbindelseleder, nivåskillnader, hygienutrymmen och eventuell specialutrustning som föreslås i förordningen gäller också de utrymmen som avses i 6 § 1 mom. Lämpliga för avser i detta sammanhang bl.a. att i synnerhet personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga ska beaktas när det planeras hur dessa utrymmen och den fasta inredningen och utrustningen i dem ska dimensioneras, placeras och göras lätta att upptäcka och användbara. Viktigt med tanke på lämpligheten är att åtminstone en del av den fasta inredningen och utrustningen har utformats så att t.ex. en person som sitter i rullstol eller använder ett hjulförsett gånghjälpmedel eller en person med nedsatt syn eller hörsel kan använda dem. Med fast inredning avses t.ex. klädhängare och receptionsdiskar. Fast utrustning är t.ex. skyltar samt tryckknappar, strömbrytare och manöverdon som är avsedda för användare.

I 2 mom. föreskrivs det om kraven på dimensioneringen av utrymmen i bostadslägenheter. Motsvarande krav finns i anvisningarna i anslutning till föreskrift 2.1.1 i den gällande F1. I fråga om bostäder är kraven kopplade till det hisskrav som anges nedan i 7 §. Kraven gäller alltså endast bostäder i sådana byggnader där det måste installeras en hiss. Enligt det föreslagna 2 mom. ska det i tamburen och köket i en sådan bostad finnas ett vändutrymme motsvarande en cirkel med diametern 1 300 millimeter. I tamburen måste man ofta svänga från en korridor för att kunna ta sig genom dörren till ett rum eller ett toalett- eller tvättrum och därför behövs ett utrymme med en diameter på 1 300 millimeter. I vanliga bostäder finns det vanligen av bekvämlighetsskäl ett utrymme av denna storlek i tamburen och köket. Det är dock behövligt att fastställa kraven på minimiutrymme för att säkerställa att nya bostäder i flervåningshus vid behov med små ändringar kan anpassas i enlighet med individuella behov i fråga om tillgänglighet.

I 3 mom. föreslås bestämmelser om att bostäder avsedda för serviceboende eller för stödboende för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga ska dimensioneras så att de är rymligare än vanliga bostäder. I motsats till de bostäder som avses i 2 mom. är dimensioneringen av dessa bostäder inte bunden till hisskravet utan endast till deras användningsändamål. Serviceboende och stödboende avser de former av boendeservice som avses i socialvårdslagen. I fråga om stödboende ska det preciseras att det är fråga om sådant stödboende som kräver att dimensioneringen är rymligare. I dessa bostäder ska det enligt det föreslagna 3 mom. i tamburen och köket finnas ett vändutrymme motsvarande en cirkel med diametern 1 500 millimeter. En sådan bostad ska till sin dimensionering också i övrigt lämpa sig för användning av personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga, dvs. möjliggöra användning av hjälpmedel samt assistans. Lämpa sig för kan i detta sammanhang avse bl.a. att det bredvid sängen finns tillräckligt med utrymme för en person att självständigt eller med assistans stiga ur sängen och att det mellan möblerna också i övrigt finns tillräckligt med utrymme att röra sig med hjälpmedel. Det är motiverat att en bostad som är avsedd för serviceboende eller stödboende till sin dimensionering motsvarar de boendes behov och möjliggör att personer kan ges den assistans som de behöver. Bestämmelsen är inte bunden till om ett byggnadsobjekt får offentligt stöd eller inte. Således ska också de bostäder som kommersiella aktörer på marknaden för servicebostäder låter bygga vara tillräckligt rymliga med tanke på deras användningsändamål.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet 

Anpassning av utrymmen, fast inredning och utrustning för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga  

Med andra byggnader än bostadshus avses de byggnadstyper som avses i 1 mom. och lokaler som är avsedda för motsvarande ändamål. 

Med utrymmens lämplighet avses att utrymmena och med tanke på jämlikheten en tillräcklig del av den fasta inredningen, utrustningen och anordningarna i dem i fråga om dimensionering, varseblivning och användbarhet också ska lämpa sig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. 

Fast inredning är t.ex. garderober och receptionsdiskar. Fast utrustning är t.ex. skyltar, tryckknappar, strömbrytare och manöverdon. En tydlig och logiskt framåtskridande vägledning hjälper personer att klara sig självständigt i utrymmena. Tryckknappar, strömbrytare och manöverdon är lämpliga för användarna när de är lätta att använda och är placerade på lämplig höjd. Belysning och färger (ljushetskontraster) spelar en viktig roll när det gäller varseblivningen av utrymmen och deras inredning och utrustning. 

God rumsakustik främjar användbarheten av utrymmena. Närmare bestämmelser om rumsakustiken i utrymmena som avses i förordningen finns i miljöministeriets förordning om ljudmiljön i byggnader (796/2017). 

Dimensionering av tambur och kök 

I bostadshus där det enligt 7 § utöver trappor också ska finnas en hiss ska det i en bostads tambur och kök finnas ett vändutrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 300 mm. I tamburen måste man ofta svänga för att kunna ta sig genom dörren till ett rum eller ett toalett- eller tvättrum. Vändutrymmet behövs för att bostadens tambur och kök ska vara lämpliga också för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel. 
I dimensioneringen av bostäder som är avsedda för serviceboende eller stödboende för en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga ska de boendes behov och möjligheten att anlita assistenter i olika situationer beaktas. I tamburen och köket ska finnas ett vändutrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 500 mm. 
Dimensioneringen av bostäder avsedda för serviceboende eller för stödboende för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga är inte bunden till hisskravet utan endast till deras användningsändamål. Bestämmelsen är inte bunden till om ett byggnadsobjekt får offentligt stöd eller inte. Således ska också de bostäder som kommersiella aktörer på marknaden för servicebostäder låter bygga till sin dimensionering vara sådana att användningen av hjälpmedel och assistens är möjligt.
Bestämmelser om toalett- och tvättrum i bostäder avsedda för serviceboende eller stödboende för en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga finns i 9 § 2 mom. i tillgänglighetsförordningen. Detaljerade anvisningar om dimensionering av tillgängliga bostäder finns i RT-anvisningsbladen.

7 § Förbindelsen mellan nivåer i bostadshus

Tillgänglighetsförordningen

I ett bostadshus ska det utöver trappor också finnas en hiss, om ingången till en bostad i huset, ingångsplanet medräknat, ligger på tredje våningen eller högre upp än tredje våningen. Om ingången till byggnaden ligger mellan två våningsplan, betraktas det lägre av dessa som ingångsplan.

Hissförbindelsen ska utsträckas till ingångsplanet och till alla plan där det finns en ingång till en bostad eller ett utrymme som betjänar användningen av byggnaden.

Hisskorgen i en hiss som avses i 1 mom. ska vara minst 1 100 millimeter bred på dörrsidan och minst 1 400 millimeter djup. Om en hiss installeras i efterhand i ett befintligt bostadshus får dimensioneringen av hisskorgen avvika från vad som föreskrivs i detta moment, om det är nödvändigt för att bevara en byggnads utmärkande särdrag.

Motiveringspromemorian

I paragrafen föreslås bestämmelser om förbindelsen mellan nivåer i bostadshus. I 1 mom. fastställs det när det ska finnas en hiss i ett bostadshus. Enligt momentet ska det i bostadshus utöver trappor också finnas en hiss, om ingången till en bostad i byggnaden, ingångsplanet medräknat, ligger på tredje våningen eller en våning ovanför tredje våningen. Som en precisering till denna bestämmelse anges det i överensstämmelse med nuläget att om ingången till en byggnad ligger mellan två våningsplan räknas det lägre av dessa som ingångsplanet. Genom preciseringen undviks situationer där man inte installerar en hiss när ingången ligger högre upp än en bostad på lägsta våningen, trots att det finns bostäder på tre våningar. Förslaget motsvarar föreskrift 4.2.1 i den gällande G1. 

I 2 mom. föreskrivs det om till vilka våningar en hissförbindelse ska utsträckas. Med hissförbindelse avses en hissförbindelse som är tillgänglighetanpassad och kan nås från en förbindelse inne i en byggnad. Hissförbindelsen ska utsträckas till ingångsplanet och till alla plan där det finns en ingång till en bostad eller ett utrymme som betjänar användningen av byggnaden. Detta innebär att förbindelsen ska utsträckas också till vinds- och källarplan, om det där finns utrymmen som betjänar användningen av en byggnad. Förslaget motsvarar föreskrift 4.2.1 i den gällande G1. Kravet överensstämmer med de ovan angivna bestämmelserna om tillgängligheten i entréer, förbindelseleder och andra utrymmen. På samma sätt som i samband med 4 § 2 mom. anses som utrymmen som betjänar användningen av en byggnad förvaringsutrymmen för lösöre, barnvagnar, hjälpmedel och friluftsutrustning samt avfallsrum, tvättstuga, gemensam bastu och andra utrymmen på fastigheten som kan användas av de boende, såsom takterrasser och bilhallar.

I 3 mom. föreskrivs det om de minimikrav som gäller dimensioneringen av en hiss som avses i 1 mom. Enligt 3 mom. ska hisskorgen vara minst 1 100 millimeter bred på dörrsidan och minst 1 400 millimeter djup. Kravet motsvarar föreskrift 2.2.2 i den gällande F1. I 3 mom. föreslås också en bestämmelse som ska tillämpas i situationer där det krävs att en hiss installeras i efterhand. Dimensioneringen av korgen på en hiss som installeras i efterhand får avvika från det som föreskrivs ovan, om det är nödvändigt för att bevara en byggnads utmärkande särdrag. En byggnads utmärkande särdrag är t.ex. dimensioneringen av en utrymningsväg, strukturella egenskaper samt en trappuppgångs arkitektoniska eller kulturhistoriska värde. Genom undantaget som gäller dimensioneringen av en hiss som installeras i efterhand vill man betona vikten av att installera en hiss för att förbättra tillgängligheten i ett befintligt flervåningshus. Också en hiss som avviker från den dimensionering som krävs är ofta en bättre lösning med tanke på personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga än att det inte finns någon hiss alls.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet  

Hissförbindelsens räckvidd  

I ett flervåningsbostadshus betraktas som utrymme som tjänar användningen av byggnaden förråd för lösöre, förvaringsutrymmen för barnvagnar, hjälpmedel och friluftsutrustning, avfallsrum, tvättstuga och gemensam bastu samt annat utrymme avsett för bruk av fastighetens invånare, såsom takterrasser och bilhallar. Om det finns flera källarplan som betjänar användningen av byggnaden ska hissförbindelsen utsträckas till dem alla.
Om bostaden i våningshuset har två våningar räcker det att hissförbindelsen utsträcks till den ena av våningarna. På den här överlevnadsvåningen placeras bostadens tillgängliga toalett- och tvättrum samt köks- och vistelseutrymme där det också finns möjlighet att sova. 
När hissen i en existerande byggnad repareras eller om hiss installeras i efterhand, tillämpas prövningsförfarande i enlighet med 1 § 2 mom. i förordningen. En hissförbindelse till vinds- och källarutrymmena anläggs t.ex. om det med tanke på byggnadens egenskaper är möjligt.

Med hissförbindelse avses en hissförbindelse som kan nås från en tillgänglig förbindelse inne i en byggnad.

Hissreservering  

Skyldigheten att ordna hissförbindelse gäller inte småhus såsom egnahemshus, parhus, radhus och sammanbyggda stadsvillor. Om småhuset har flera våningar rekommenderas att det i planeringsskedet görs en hissreservering. Hissreservering rekommenderas också i vånings- och lofthus med två våningar.

Hisskorgens mått 

Hisskorgen ska vara minst 1 100 mm bred på dörrsidan och minst 1 400 mm djup. I en hisskorg som motsvarar de minimimått som förordningen kräver finns det inte plats att vända en rullstol eller ett hjulförsett gånghjälpmedel. Utgående från byggnadens användningsändamål kan det finnas behov av en hiss av större mått som lämpar sig för transport av användare av hjulförsedda gånghjälpmedel och rullstol samt samtidig transport av en assistent eller t.ex. bårar. I syfte att underlätta möjligheten att vända med en rullstol eller ett hjulförsett gånghjälpmedel rekommenderas användningen av en hisskorg vars bredd är minst 1 340 mm och djup minst 1 400 mm. Om ingångarna finns på intilliggande sidor rekommenderas att korgens mått är minst 1 400 mm x 1 400 mm. 

Hissens dörröppning rekommenderas vara minst 900 mm bred för att det ska vara lättare för användare av rullstolar och hjulförsedda gånghjälpmedel att passera. Framför hissdörren behövs ett fritt vändutrymme med en diameter på 1 500 mm.

Hiss som installeras i efterhand i en bostadsbyggnad 

Det är möjligt att avvika från den minimidimensionering som förordningen förutsätter för hisskorgar om det är nödvändigt för att bevara en byggnads utmärkande särdrag. En byggnads utmärkande särdrag är t.ex. dimensioneringen av en utrymningsväg, konstruktion samt en trappuppgångs arkitektoniska eller kulturhistoriska värde. Också en hiss som avviker från den dimensionering som krävs är ofta en bättre lösning än att det inte finns någon hiss alls. Det är viktigt att alla alternativ för placering av en hiss som uppfyller kraven på tillgänglighet undersöks omsorgsfullt. Se också Hissförbindelsens räckvidd. 

Bestämmelser om utgångens bredd i samband med hissar som installeras i efterhand finns i miljöministeriets förordning om byggnaders brandsäkerhet (848/2017).

8 § Förbindelsen mellan nivåer i andra byggnader än bostadshus

Tillgänglighetsförordningen

Om det i en annan byggnad än ett bostadshus finns nivåskillnader som är mindre än byggnadens våningshöjd ska det mellan nivåerna utöver trappor också finnas en förbindelse i form av antingen en i 2 § 2 mom. avsedd ramp eller en i 7 § 3 mom. avsedd hiss eller någon annan fast installerad anordning som är avsedd för lyft av personer och som är lämplig för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel. Om nivåskillnaden är lika stor eller större än våningshöjden ska förbindelsen mellan nivåerna ordnas med en hiss som överensstämmer med vad som föreskrivs i 7 § 3 mom.

Motiveringspromemorian

I paragrafen fastställs det i fråga om andra byggnader än bostadshus hur nivåskillnaderna i en byggnads ska jämnas ut. Förslaget motsvarar föreskrift 2.2.1 i den gällande F1. I paragrafen föreskrivs det för det första om situationer där nivåskillnaden är mindre än våningshöjden. I sådana situationer ska det mellan nivåskillnaden utöver trappor också finnas antingen en ramp enligt 2 § 2 mom., en hiss enligt 7 § 3 mom. eller någon annan fast installerad lyftanordning som är lämplig för användare av rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel. Lämplig för avser här i synnerhet dimensioneringen, men också att anordningens manöverdon placeras och fungerar så att de kan användas självständigt.

För det andra föreskrivs det i paragrafen om situationer där nivåskillnaden är lika stor som eller större än våningshöjden. En sådan nivåskillnad ska jämnas ut med en hiss som överensstämmer med 7 § 3 mom. Således kan förbindelsen mellan en nivåskillnad som är mindre än våningshöjden ordnas också med en ramp eller anordning för lyft av personer, men förbindelsen mellan en nivåskillnad som är lika stor som eller större än våningshöjden ska alltid ordnas med en hiss.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet 

Hiss och anordning avsedd för lyft av personer 

I förordningen har det inte tagits ställning till definitionen av en hiss. Tillämpningen i varje enskilt fall avgörs av kommunens byggnadstillsynsmyndighet. 
Bestämmelser om hissar ingår bl.a. i hissdirektivet (2014/33/EU). Utifrån det här direktivet har hissäkerhetslagen (1134/2016) stiftats i vilken det bl.a. ingår bestämmelser om definitionen av hiss i lagen. Bestämmelser om lyftanordningar som kan jämföras med hissar finns bl.a. i maskindirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/42/EG). Bestämmelser om dessa anordningar ingår även i hissäkerhetslagen. Hissar omfattas dessutom av ett flertal europeiska standarder. 

Hissutrustning se Förbindelsen mellan nivåer i bostadshus, punkt Hissutrustning.
För beaktande av säkerhet och tillgänglighet vid byggande och installation av hissar gäller EN-standarden 81-70:2003. Anvisningar om val av hiss samt om dimensionering av hisschakt och maskinrum ges i RT-anvisningsbladen.

Med anordningar för personlyft avses i första hand en anordning för lodräta lyft avsedd för användare av rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel. Förutom lätthissar finns det för rullstolanvändare avsedda trapphissar försedda med plattform som löper längs utmed en trappa och som kan användas för att förbättra tillgängligheten vid renovering och när användningsändamålet ändras, om en lodrätt lyftande anordning inte kan användas. 
För användare av rullstol och hjulförsedda gånghjälpmedel innebär lämplighet här särskild dimensionering, men även manöverreglagets placering och funktion så att det kan användas självständigt. Se punkterna Hisskorgens mått och Hissutrustning. 

Bestämmelser om trappor och dimensioneringen av dem finns i miljöministeriets förordning om säkerhet vid användning av byggnader (1007/2017) som har getts med stöd av 117 d § i markanvändnings- och bygglagen.

Hissutrustning 

I tillgänglighetsförordningen ingår inga bestämmelser om hissutrustning. Bestämmelser om hissar finns bl.a. i hissdirektivet (2014/33/EU) och hissäkerhetslagen (1134/2016). För beaktande av säkerhet och tillgänglighet vid byggande och installation av hissar gäller EN-standarden 81-70:2003. 

Hissens manöverreglage placeras på en höjd som också är lämplig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Hissens användbarhet förbättras om hissen har ledstång, belysningen inte bländar och hissens tryckknappar också kan förnimmas med känselsinnen och användningen ger respons i form av ljudsignaler. Användningen av hissen underlättas om den är utrustad med en ljudsignal som informerar om att hissen anländer till en våning, röstvägledning och induktionsslinga. En spegel på hissens bakre vägg gör det lättare för en person med rullstol att avlägsna sig från hissen när hissen inte är genomgångbar.

9 § Toalett- och tvättrum i bostadshus

Tillgänglighetsförordningen

I bostadshus där det enligt 7 § utöver trappor också ska finnas en hiss ska alla bostäder ha minst ett toalett- och tvättrum där det finns ett fritt utrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 300 millimeter. Den fasta inredningen ska i förhållande till det fria utrymmet placeras så att en person med nedsatt rörelseförmåga kan använda den. Toalett- och tvättrum av detta slag ska kunna utrustas så att de är lämpliga för personer med nedsatt rörelseförmåga.

Bostäder som är avsedda för serviceboende eller för stödboende för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga ska ha minst ett toalett- och tvättrum där det finns ett fritt utrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 500 millimeter. Den fasta inredningen ska i förhållande till det fria utrymmet placeras så att en person med nedsatt rörelseförmåga kan använda den. Dessutom ska det på ena sidan av toalettstolen finnas ett fritt utrymme på minst 800 millimeter. Toalett- och tvättrum av detta slag ska kunna utrustas så att de är lämpliga för personer med nedsatt rörelseförmåga.

Vad som föreskrivs i 1 mom. gäller inte byggnader där det endast finns bostäder som är avsedda för personer som deltar i utbildning som berättigar till studiestöd enligt lagen om studiestöd (65/1994) eller bostäder som är avsedda för personer i åldern 18–29 år. I sådana byggnader ska det i minst fem procent av bostäderna, dock i minst en bostad, finnas ett toalett- och tvättrum som överensstämmer med vad som föreskrivs i 2 mom. I de allmänna utrymmena i dessa byggnader ska det dessutom finnas en i 10 § avsedd toalett som är tillgänglig från en förbindelseled inne i byggnaden.

De bastu-, tvätt- och omklädningsutrymmen som är gemensamma för invånarna i ett bostadshus ska vara lämpliga för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Toalett- och tvättrummen i anslutning till dessa utrymmen ska överensstämma med vad som föreskrivs i 2 mom.

Motiveringspromemorian

I paragrafen föreslås bestämmelser om krav på tillgänglighet i toalett- och tvättrum i bostadshus. I 1 mom. begränsas kraven på en bostads toalett- och tvättrum så att de gäller endast bostadshus där det enligt 7 § utöver trappor också ska finnas en hiss. Förslaget motsvarar till denna del föreskrift 3.2.3 i G1. I en bostad som finns i ett sådant bostadshus ska det enligt det föreslagna 1 mom. finnas minst ett toalett- och tvättrum där det finns ett fritt utrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 300 millimeter. Den fasta inredningen ska i förhållande till det fria utrymmet placeras så att en person med nedsatt rörelseförmåga kan använda den. Fast inredning i en bostads toalett- och tvättrum är inredning som är fäst på så sätt att den går igenom vattenisoleringen i utrymmet. Beredskap för tvättmaskin i toalett- och tvättrum jämställs inte med fast inredning. Ett fritt utrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 300 millimeter avser ett fritt utrymme upp till en höjd av två meter. Kravet på minst ett toalett- och tvättrum avser att det i en bostad ska finnas minst en toalett som uppfyller kravet och minst ett tvättrum som uppfyller kravet och de kan utgör ett kombinerat toalett- och tvättrum eller separata rum. I en bostad kan det t.ex. finnas ett kombinerat toalett- och tvättrum där det finns ett fritt utrymme motsvarande en cirkel med diametern 1 300 millimeter och där den fasta inredningen har placerats så att den kan användas av en person med nedsatt rörelseförmåga, och dessutom en toalett som inte är föremål för dimensioneringskraven. Kravet på att den fasta inredningen i förhållande till det fria utrymmet ska placeras så att en person med nedsatt rörelseförmåga kan använda den behövs för att accentuera kvaliteten på planläggningen. Ett fritt utrymme är inte till någon hjälp vid användningen av toalett- och tvättrum om det finns på fel plats med tanke på användningen av inredningen. I momentet föreskrivs det dessutom i överensstämmelse med föreskrift 3.2.3 i den gällande G1 att toalett- och tvättrum ska kunna utrustas så att de lämpar sig för personer med nedsatt rörelseförmåga. Detta innebär att det i väggarna ska finnas stödkonstruktioner som möjliggör att det fästs handtag och stöd på väggarna.

I 2 mom. föreskrivs det om dimensioneringen av toalett- och tvättrum i en bostad som är avsedd för serviceboende eller för stödboende för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Bestämmelsen i momentet gäller motsvarande bostäder som 6 § 3 mom. Dimensioneringen av en sådan bostad är inte bunden till hisskravet utan endast till att bostaden är avsedd för serviceboende eller för stödboende för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. I en bostad som är avsedd för serviceboende eller för stödboende för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga ska det oberoende av byggnadens våningstal finnas minst ett toalett- och tvättrum där det finns ett fritt utrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 500 millimeter. Den fasta inredningen ska i förhållande till det fria utrymmet placeras så att en person med nedsatt rörelseförmåga kan använda den. Dessutom ska det på ena sidan av toalettstolen finnas ett fritt utrymme på minst 800 millimeter. Ett fritt utrymme avser ett fritt utrymme upp till en höjd av två meter. I en bostad som är avsedd för serviceboende eller för stödboende för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga är det motiverat att toalett- och tvättrum dimensioneras så att det finns rum att röra sig med hjälpmedel och att få hjälp av eventuellt fler än en assistent. Av denna orsak krävs det att toalett- och tvättrummen i dessa bostäder är rymligare än i andra bostäder. Dessutom ska toalett- och tvättrum enligt det föreslagna 2 mom. kunna utrustas så att de lämpar sig för personer med nedsatt rörelseförmåga. Detta innebär att det i väggarna ska finnas stödkonstruktioner som möjliggör att det fästs handtag och stöd på väggarna.

I 3 mom. föreslås ett undantag i fråga om bostäder för studerande och unga som gäller dimensioneringen av toalett- och tvättrum. Enligt förslaget ska vad som föreskrivs i 1 mom. inte gälla byggnader där det endast finns bostäder som är avsedda för personer som deltar i utbildning som berättigar till studiestöd enligt lagen om studiestöd (65/1994) eller bostäder som är avsedda för personer i åldern 18–29 år. I sådana byggnader ska det i minst fem procent av bostäderna, dock alltid i minst en bostad, finnas ett toalett- och tvättrum som överensstämmer med det som föreskrivs i 2 mom. I de allmänna utrymmena i en byggnad ska det dessutom finnas en i 10 § avsedd toalett som kan nås från en förbindelseled inne i byggnaden. Den tillgänglighetsanpassade toalett som ska finnas i en byggnads allmänna utrymmen är avsedd för de personer med nedsatt rörelseförmåga som besöker andra bostäder än tillgänglighetsanpassade bostäder för studerande och unga. Tillträde till en sådan toalett ska ordnas från en förbindelseled i byggnaden så att toaletten faktiskt kan användas av besökare. Således är t.ex. toaletten i bastuavdelningen inte lämplig, om den inte är allmänt tillgänglig när bastun är reserverad. Tillämpningen av undantag avgörs i varje enskilt fall av kommunens byggnadstillsynsmyndighet. Enligt 167 § i MBL ska den byggda miljön användas i överensstämmelse med bygglovet och hållas i snyggt skick. Kommunens byggnadstillsynsmyndighet övervakar att en byggnad fortgående används i överensstämmelse med förutsättningen för beviljande av undantag på motsvarande sätt som de övriga villkoren för bygglov efter det att byggnaden har tagits i bruk. Dessutom följer miljöministeriet upp tillämpningen av undantaget.

I 4 mom. fastställs det att de bastu-, tvätt- och omklädningsutrymmen som är gemensamma för invånarna i ett bostadshus ska vara lämpliga för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Toalett- och tvättrum i anslutning till utrymmena ska överensstämma med 2 mom. Om det i ett bostadshus finns flera bastu-, tvätt- och omklädningsutrymmen räcker det att en sådan helhet lämpar sig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Lämpar sig för avser i detta sammanhang utöver dimensioneringen att bastu-, tvätt- och omklädningsutrymmena samt toaletten utgör en helhet som är lätt att använda, att golvet har en jämn och halkfri yta och att utrymmena är lätta att varsebli med hjälp av t.ex. ljushetskontraster.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet 

Toalett- och tvättrum i bostaden 

Dimensioneringen av bostadens toalett- och tvättrum är bunden till hisskravet i 7 § i tillgänglighetsförordningen. Kravet gäller alltså enbart bostäder i byggnader där hiss ska installeras. 

Kravet på minst ett toalett- och tvättrum avser att det i en bostad ska finnas minst en toalett som uppfyller kravet och minst ett tvättrum som uppfyller kravet och de kan utgör ett kombinerat toalett- och tvättrum eller separata rum. I en bostad kan det t.ex. finnas ett kombinerat toalett- och tvättrum där det finns ett fritt utrymme motsvarande en cirkel med diametern 1 300 mm och där den fasta inredningen har placerats så att den kan användas av en person med nedsatt rörelseförmåga, och dessutom en toalett som inte är föremål för dimensioneringskraven. 

Ett fritt utrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 300 mm innebär utrymme fritt från hinder från golvnivån till en höjd på 2 000 mm. Ett fritt utrymme är inte till någon hjälp vid användningen av toalett- och tvättrum om det finns på fel plats med tanke på användningen av inredningen. Fast inredning är inredning som är fäst på så sätt att den går igenom vattenisoleringen i utrymmet i golvet eller på väggen. Beredskap för tvättmaskin i toalett- och tvättrum i en bostadslägenhet jämställs inte med fast inredning. 
Bostadens toalett- och tvättrum ska kunna utrustas så att de är lämpliga för personer med nedsatt rörelseförmåga när det i väggen finns stödkonstruktioner som möjliggör att stödräcken fästs. Det rekommenderas att väggkonstruktionerna i toalett- och tvättrum i sin helhet byggs så att det vid behov är möjligt att installera stödräcken. Typisk utrustning förutom stödräcken är bl.a. toalettarmstöd.

Toalett- och tvättrum i bostäder avsedda för serviceboende eller stödboende för en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga.

I dimensioneringen av en bostad som är avsedd för serviceboende eller stödboende för en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga beaktas de boendes behov och möjligheten att anlita assistenter i olika situationer. Dimensioneringen av dessa bostäder toalett- och tvättrum är inte bunden till hisskravet utan endast till deras användningsändamål. Bestämmelsen är inte heller bunden till om ett byggnadsobjekt får offentligt stöd eller inte. Således ska också i de bostäder som kommersiella aktörer på marknaden för servicebostäder låter bygga behoven hos klienter med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga och anlitande av assistent beaktas. Krav på minst ett toalett- och tvättrum, placeringen av fast inredning, se ovan Bostadens toalett- och tvättrum.

Ett fritt utrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 500 mm innebär utrymme fritt från hinder från golvnivån till en höjd på 2 000 mm. På ena sidan om toalettstolen ska det finnas ett fritt utrymme på minst 800 mm från golvnivån upp till en höjd på 2 000 mm för att en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga kan placera rullstolen bredvid toalettstolen i syfte att förflytta sig i sidoläge till toalettstolen. I det här fria utrymmet kan t.ex. installeras en dusch utan duschkar och fast duschvägg.

Trots att förordningen inte kräver det rekommenderas att wc-stolen står fritt från väggen, vilket gör det lättare att placera rullstolen tillräckligt långt bak bredvid toalettstolen. 
Toalett- och tvättrum kan utrustas så att de är lämpliga för personer med nedsatt rörelseförmåga, när bl.a. väggarna till sin konstruktion är sådana att det vid behov kan installeras stödräcken på dem. Det rekommenderas att väggkonstruktionerna i toalett- och tvättrum i sin helhet byggs så att det vid behov är möjligt att installera stödräcken. Typisk utrustning förutom stödräcken är bl.a. toalettarmstöd.

Toalett- och tvättrum i bostäder för studerande och unga 

Dimensioneringskravet på fritt utrymme tillämpas på toalett- och tvättrum i bostäder för studerande och unga i endast fem procent av bostäderna. Tillämpningen av undantag avgörs i varje enskilt fall av kommunens byggnadstillsynsmyndighet.

När det gäller dimensionering av fritt utrymme och utrustning, se punkten Toalett- och tvättrum i bostäder avsedda för serviceboende eller stödboende för en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga ovan. 

I de allmänna utrymmena i en byggnad ska det dessutom finnas en i 10 § avsedd toalett som kan nås från en förbindelseled inne i byggnaden. Tillträde till en sådan toalett ska ordnas från en förbindelseled i byggnaden så att toaletten faktiskt kan användas av besökare. Således är t.ex. toaletten i bastuavdelningen inte lämplig, om den inte är allmänt tillgänglig även när bastun är reserverad.

Invånarnas gemensamma bastu-, tvätt- och omklädningsutrymmen i bostadshus 

Bastu-, tvätt- och omklädningsutrymmen som är lämpliga för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga planeras så att de bildar en helhet som är lätt att använda. Om det i ett bostadshus finns flera bastu-, tvätt- och omklädningsutrymmen räcker det att en sådan helhet är lämplig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Närmare planeringsanvisningar om lämpligheten av bastu-, omklädningsrum- och tvättrum för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga i fråga om dimensionering och utrustning har getts i RT-anvisningsbladen.

10 § Toaletter i andra byggnader än bostadshus

Tillgänglighetsförordningen

I andra byggnader än bostadshus ska det finnas ett med beaktande av byggnadens användningsändamål, de funktionella helheterna och avstånden behövligt antal ändamålsenligt placerade toaletter som är lämpade för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel. Dessa toaletter ska placeras så att användarens och assistentens kön inte påverkar tillträdet till dem och förses med symbolen för tillgänglighet.

I en toalett som avses i 1 mom. ska det finnas ett fritt utrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 500 millimeter. Den fasta inredningen ska i förhållande till det fria utrymmet placeras så att en person med nedsatt rörelseförmåga kan använda den. Dessutom ska det på båda sidorna av toalettstolen finnas ett fritt utrymme på minst 800 millimeter. Alternativt kan det nära varandra placeras två toaletter där det i den ena finns ett fritt utrymme på minst 800 millimeter på vänstra sidan av toalettstolen och i den andra på högra sidan av toalettstolen. Toalettstolen ska placeras så att avståndet mellan stolen och väggen bakom den är 200–300 millimeter.

Toaletten ska utrustas så att de är lämpliga för personer med nedsatt rörelseförmåga. Om det i en byggnad finns ett övervakningssystem, ska toaletterna utrustas med ett larm som är kopplat till övervakningscentralen.

Motiveringspromemorian

I paragrafen föreskrivs det om dimensioneringen, placeringen och utrustningen av toaletter i andra byggnader än bostadshus, dvs. i de andra byggnader som bestämmelsen gäller enligt 1 §. Förslaget motsvarar i regel föreskrifterna 3.2.1 och 3.2.2 i den gällande F1 och anvisningarna i anslutning till dem. Enligt det föreslagna 1 mom. beror det behövliga antalet toaletter som lämpar sig för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel på en byggnads användningsändamål, de funktionella helheterna och längden på avstånden. Exempelvis i samlingslokaler behöver det finnas beredskap för ett större antal samtidiga användare än i service- eller kontorslokaler. Å andra sidan finns det inte nödvändigtvis några toaletter alls t.ex. i en lagerbyggnad. Då finns det inte heller något behov av en tillgänglig toalett. Toaletter som är lämpade för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel ska placeras på ett ändamålsenligt sätt, vilket innebär att vägen till toaletten inte får vara orimligt lång eller komplicerad för en person som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel. Om det från en lokal inte finns en funktionell förbindelse till byggnadens tillgänglighetsanpassade toaletter ska det i anslutning till lokalen i fråga placeras en toalett som lämpar sig för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel. Dessutom ska toaletterna placeras så att användarens och assistentens kön inte påverkar tillträdet till dem och ska förses med skylten för rörelsehindrade personer. Genom en placering som är oberoende av kön säkerställs det att en toalett kan användas oberoende av om en person som rör sig med rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel och hans eller hennes assistent är av samma kön eller inte.

I en toalett som lämpar sig för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel ska det enligt 2 mom. finnas ett fritt utrymme motsvarande en cirkel med en diameter på minst 1 500 millimeter. Den fasta inredningen ska i förhållande till det fria utrymmet placeras så att en person med nedsatt rörelseförmåga kan använda den. Det fria utrymmet behövs för användningen av rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel samt för eventuella assistenter. Dessutom ska det i sådana toaletter på båda sidorna om toalettstolen finnas ett fritt utrymme på minst 800 millimeter. Utrymmet behövs för att man ska kunna flytta sig från en rullstol eller ett hjulförsett gånghjälpmedel till toalettstolen. En del av dem som använder nämnda hjälpmedel flyttar sig från vänstra sidan och en del från högra sidan. Av denna orsak ska det finnas ett fritt utrymme på båda sidorna om toalettstolen. Alternativt kan det nära varandra placeras två toaletter där det i den ena finns ett fritt utrymme på minst 800 millimeter på vänstra sidan av toalettstolen och i den andra på högra sidan av toalettstolen. På samma sätt som på andra ställen i förordningen avser ett fritt utrymme också här ett utrymme fritt från hinder upp till en höjd av två meter. Enligt 2 mom. ska toalettstolen dessutom placeras så att avståndet till väggen bakom den är 200–300 millimeter. Det fria utrymmet mellan väggen och toalettstolen möjliggör att en rullstol kan backas så att det från den är möjligt att flytta sig till toalettstolen eller att en assistent kan hjälpa en person att flytta sig till toalettstolen.

I 3 mom. föreskrivs det om den utrustning i toaletter som lämpar sig för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel. Toaletterna ska utrustas så att de är lämpliga för personer med nedsatt rörelseförmåga. Den utrustning som en person med nedsatt rörelseförmåga behöver är bl.a. toalettarmstöd och stödhandtag. Toaletterna ska dessutom utrustas med ett alarm som är kopplat till övervakningscentralen, om det i en byggnad finns ett övervakningssystem. I nuläget ingår detta krav som en anvisning i F1.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet 

Toalettrummens placering och antal 

Utgångspunkten för placeringen av toalettrum som är lämpliga för användare av rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel är att toalettrummet placeras på samma våning som det funktionella utrymmet och det ska finnas en tillgänglig förbindelseled till toalettrummet. Den ska vara lätt att upptäcka, ha en jämn och halkfri yta och vara rimligt lång jämfört med förbindelseleden till andra toalettrum. När det finns tillträde till toalettrummet direkt från en aula, korridor eller annat motsvarande utrymme är dess placering oberoende av användarens och assistentens kön. Dörrarna planeras så att de är lätta att öppna. 

Det behövliga antalet toaletter beror på byggnadens användningsändamål och antalet användare. Exempelvis i samlingslokaler ska det finnas beredskap för ett större antal samtidiga användare än i service- eller kontorslokaler. Om det finns flera toalettrum som är lämpliga för personer med nedsatt rörelseförmåga i samband med ett funktionellt utrymme, kan en del av dem placeras i toalettrumsgrupper enligt kön.

Märkning av toalettrum 

Toalettrummet märks ut med symbolen för tillgänglighet, dvs. den internationella rullstolssymbolen (se bild 2) med en tydlig ljushetskontrast och som också är taktil. På skylten kan det vara bra att ange på vilken sida om toalettstolen det för rullstolar avsedda fria utrymmet befinner sig. Närmare anvisningar för märkningen av tillgängliga toalettrum finns i RT-anvisningsbladet som behandlar skyltar.

Fri bredd på dörrar 

Enligt 4 § 1 mom. i tillgänglighetsförordningen ska den fria bredden på dörren till ett toalettrum vara minst 850 mm.

Fritt utrymme 

Med fritt utrymme avses hinderfritt utrymme från golvnivån upp till en höjd på 2 000 mm. Det behövs ett fritt utrymme motsvarande en cirkel med diametern 1 500 mm för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel att använda och att vända på samt för en eventuell assistent. Ett fritt utrymme är inte till någon hjälp vid användningen av toalett- och tvättrum om det finns på fel plats med tanke på användningen av inredningen. I planeringen av toalettrummet ska beaktas att de finns tillräckligt med fritt utrymme trots konstruktioner (bl.a. kanaler) och fast inredning och utrustning (bl.a. skräpkorg, handduksställning, bord, fasta skötbord och fasta stödräcken). 

På sidan om toalettstolen ska det finnas ett fritt utrymme på minst 800 mm för att en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga kan placera rullstolen bredvid toalettstolen i syfte att förflytta sig i sidoläge till toalettstolen. Ett fritt utrymme avser också här ett utrymme fritt från hinder från golvnivån upp till en höjd av 2 000 mm. 
Toalettstolen ska placeras fri från väggen på ett avstånd på 200–300 mm från väggen så att det är möjligt att placera rullstolen tillräckligt långt bak bredvid toalettstolen. Fritt utrymme behövs sålunda på ett minst 800 mm brett område bredvid toalettstolen, inte endast bakom toalettstolen. Utrymmet underlättar även assistentens arbete vid förflyttningen. När det gäller placeringen av toalettstolen lönar det sig att också beakta längden på toalettstolarnas armstöd, särskilt att de når tillräckligt långt med tanke på toalettstolens främre kant.

Utrustning 

Utrustning som en person med nedsatt rörelseförmåga behöver är bl.a. toalettarmstöd och stödräcken. Även i placeringen av annan utrustning beaktas att de är tillgängliga för en person med nedsatt rörelseförmåga.

Toalettrummet utrustas med säkerhetslarm så att hjälp kan fås. Till säkerhetslarmet ansluts en hörbar och synlig ljud- och ljussignal som hörs i utrymmet och utanför. Alarmknapparnas placering planeras så att det nås från toalettstolen och även från golvet, om personen har fallit och inte kan komma upp. Även återställningsknappen placeras så att rullstolsanvändaren kan nå den. Den rekommenderade höjden för placeringen är 900–1 100 mm. Om det i byggnaden finns ett övervakningssystem, ska toalettrummet utrustas med ett larm som är kopplat till övervakningscentralen.

11 § Övriga hygienutrymmen i andra byggnader än bostadshus

Tillgänglighetsförordningen

En del av omklädnings-, tvätt-, bastu- och simbassängutrymmena i andra byggnader än bostadshus ska vara lämpade för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Utrymmen som lämpar sig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga ska förses med symbolen for tillgänglighet. Om det i en byggnad finns ett övervakningssystem, ska utrymmena för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga utrustas med ett larm som är kopplat till övervakningscentralen.

Utöver vad som föreskrivs i 1 mom. ska åtminstone ett omklädningsrum i förbindelse med ett tvättrum i en simhall, badinrättning, servicecentral, läroanstalt eller annan motsvarande byggnad kunna användas av både personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga och deras assistenter oberoende av kön.

För personer med nedsatt rörelseförmåga ska tillträde till simbassängerna in en byggnad som avses i 2 mom. ordnas med hjälp av en anordning som är avsedd för lyft av personer och som kan hanteras självständigt.

Motiveringspromemorian

I paragrafen föreslås bestämmelser om kraven på tillgänglighet i övriga hygienutrymmen än toaletter i andra byggnader än bostadshus. Med andra byggnader än bostadshus avses de byggnadstyper som bestämmelsen gäller enligt 1 §. Förslaget preciserar föreskrift 3.2.3 i den gällande F1. Enligt det föreslagna 1 mom. ska en del av omklädnings-, tvätt- och bastuutrymmen samt utrymmen med simbassänger i andra byggnader än bostadshus vara lämpliga för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Lämpade för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga avser i detta sammanhang bl.a. dimensionering och utrustning samt att simbassänger och omklädnings-, tvätt- och bastuutrymmen som lämpar sig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga utgör en helhet som är lätt att använda. Utrymmen som lämpar sig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga ska dessutom enligt det föreslagna 1 mom. förses med skylten för rörelsehindrade personer och om det i en byggnad finns ett övervakningssystem ska det i utrymmen som lämpar sig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga finnas ett larm som är kopplat till övervakningscentralen. I nuläget ingår detta krav som en anvisning i F1.

I 2 mom. föreskrivs det om tilläggskrav som gäller simhallar, badinrättningar, servicecentraler, läroanstalter och andra motsvarande byggnader. Utöver det som föreskrivs i 1 mom. ska minst en omklädnings- och tvättrumshelhet i dessa byggnader kunna användas av personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga och deras assistenter oberoende av kön. Kravet behövs för att personer med funktionsnedsättning och deras assistenter som är av olika kön ska kunna använda samma utrymmen. Med omklädnings- och tvättrumshelhet avses att det i ett utrymme som är oberoende av kön ska finnas motsvarande funktioner som i de övriga utrymmena.

I 3 mom. föreslås det att för personer med nedsatt rörelseförmåga ska tillgång till simbassänger i de byggnader som avses i 2 mom. ordnas med hjälp av en anordning som är avsedd för lyft av personer och som kan hanteras självständigt. Tillträde till simbassänger är viktigt åtminstone i bassänger avsedda för distanssimning och terapibassänger, men eventuellt också i andra bassänger beroende på byggnadens användningsändamål. Det föreslagna kravet preciserar kravet på tillgång till bassänger i den gällande F1.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet  

Hygienutrymmen som är lämpliga för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga

Lämpade för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga avser i detta sammanhang bl.a. dimensionering och utrustning samt att simbassänger och omklädnings-, tvätt- och bastuutrymmen som lämpar sig för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga utgör en helhet som är lätt att använda. Utrymmen som är lämpade för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga ska förses med symbolen för tillgänglighet, dvs. den internationella rullstolssymbolen, med klar kontrastering och som också är taktil (se bild 2). Det är en god idé att placera toalettrum som är lämpliga för användare av rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel i samband med dessa helheter. 

Utrymmet utrustas med säkerhetslarm så att hjälp kan fås. Om det i en byggnad finns ett övervakningssystem ska utrymmena som för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga utrustas med ett larm som är kopplat till övervakningscentralen. Till säkerhetslarmet bör anslutas en hörbar och synlig ljud- och ljussignal som hörs i utrymmet och utanför och anvisningar om användningen. 

När det finns tillträde till omklädnings- och toalettrum direkt från en aula, korridor eller annat motsvarande utrymme är dess placering oberoende av användarens och assistentens kön.

Tillträde till simbassäng för en person med nedsatt rörelseförmåga 

För personer med nedsatt rörelseförmåga ska tillträde till simbassängerna in en byggnad som avses i 2 mom. ordnas med hjälp av en anordning som är avsedd för lyft av personer och som kan hanteras självständigt. Tillträde till simbassänger är viktigt åtminstone i bassänger avsedda för distanssimning och terapibassänger, men eventuellt också i andra bassänger beroende på byggnadens användningsändamål. För självständig förflyttning till simbassäng i t.ex. en duschrullstol lämpar sig en med vattentryck fungerande sänk/höjbar hiss. Det rekommenderas att plattformen är minst 900 mm bred och minst 1 400 mm lång.

12 § Samlingslokaler

Tillgänglighetsförordningen

Om det i lokaler med åskådarplatser, i auditorier, fest- eller konferenssalar, i restauranger, undervisningslokaler eller i andra motsvarande samlingslokaler eller i serviceutrymmen för allmänheten finns ljudåtergivningssystem ska systemen vara försedda med induktionsslingor eller andra motsvarande ljudöverföringssystem.

Om en lokal eller ett utrymme som avses i 1 mom. har fasta stolar, ska tillgängliga ingångsleder föra till fler än en bänkrad, och de ska ha ett tillräckligt antal rullstolsplatser.

Motiveringspromemorian

I paragrafen föreslås bestämmelser om särskilda krav på tillgänglighet i samlingslokaler. Det bör beaktas att de krav som i förordningen fastställs för t.ex. bredden på förbindelseleder samt nivåskillnader gäller också samlingslokaler. 
I 1 mom. föreskrivs det om skyldigheten att i de utrymmen som räknas upp i momentet installera ljudöverföringssystem avsedda för i synnerhet hörselskadade personer, om det i utrymmet i fråga finns ett ljudåtergivningssystem. Kravet gäller utrymmen där det finns ett fast ljudåtergivningssystem. Det vanligaste ljudöverföringssystemet är induktionsslingor. I föreskrift 3.3.1 i den gällande F1 finns en motsvarande bestämmelse. De servicelokaler för allmänheten som avses i förordningen är bl.a. utrymmen för mottagande av kunder och informationspunkter för besökare. Bestämmelser om bullerskydd och ljudförhållanden i byggnaden finns i en förordning som utfärdats med stöd av 117 f § i markanvändnings- och bygglagen.

I 2 mom. föreskrivs det om placeringen av rullstolsplatser i samlingslokaler och de ingångsleder avsedda för personer med funktionsnedsättning som leder till dem. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar i huvudsak föreskrift 3.3.1 i den gällande F1. Bestämmelsens ordalydelse enligt vilken rullstolsplatser ska placeras på olika bänkrader främjar att personer med nedsatt rörelseförmåga behandlas på samma sätt som andra personer som använder samlingslokaler. Det föreslås inte att antalet rullstolsplatser fastställs i förordningen eftersom det behövliga antalet i stor utsträckning beror på ett utrymmes användningsändamål. Anvisningar om beräkningen av antalet platser finns bl.a. i RT-anvisningsbladen och tillgänglighetshandböckerna.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet 

Samlingslokaler och servicelokaler för allmänheten 

Samlingslokalerna och servicelokalerna för allmänheten som avses i förordningen finns i byggnader som anges i 1 §. Servicelokaler för allmänheten som avses i förordningen är t.ex. mottagnings- och betjäningslokaler för kunder, informationsplatser för gäster och väntrum på stationer för kollektivtrafik.

Ljudöverföringssystem

Förordningen förutsätter att fasta ljudåtergivningssystem förses med ljudöverföringssystem. Om utrymmets storlek eller andra egenskaper inte möjliggör goda förhållanden för personer med nedsatt hörsel att höra lönar det sig att utrusta utrymmet med induktionsslinga eller ett annat ljudöverföringssystem, trots att det inte finns ett fast ljudåtergivningssystem. En sådan situation ger exempelvis en induktionsslinga i serviceutrymmen för allmänheten.

Ett utrymme försett med induktionsslinga märks ut med den internationella symbolen för induktionsslinga. Egenskaperna i system med induktionsslinga fastställs närmare i den europeiska IEC-standarden (IEC 60118-4). Anvisningar om induktionsslingor finns bl.a. i RT-anvisningsbladen.

Närmare bestämmelser om rumsakustiken i utrymmena som avses i förordningen finns i miljöministeriets förordning om ljudmiljön i byggnader (796/2017). 

Tillgänglighetsanpassade ingångsleder och rullstolsplatser 

Med tillgänglighetsanpassade ingångsleder avses förbindelseleder som leder till åskådarutrymmet i en samlingslokal. De tillgänglighetsanpassade ingångslederna ska föra till fler än en bänkrad så att platsvalet kan säkerställas även för personer med nedsatt rörelseförmåga. 

Antalet rullstolsplatser beror på ett utrymmes användningsändamål men i princip ska det alltid finnas sådana. Anvisningar om rullstolsplatsernas antal finns bl.a. i RT-anvisningsbladen. 
Enligt 6 § Övriga utrymmen i byggnader i förordningen ska utrymmen i andra byggnader än bostadshus och den fasta inredningen och utrustningen i utrymmena ska vara lämpliga för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. En person med nedsatt syn hittar exempelvis bänkarna i en samlingslokal när plats- och radmärkningen urskiljs som tydlig ljushetskonstrast och är taktil.

13 § Inkvarteringslokaler

Tillgänglighetsförordningen

I hotell och andra motsvarande inkvarteringsbyggnader ska minst fem procent av inkvarteringslokalerna, dock minst en inkvarteringslokal, vara lämpliga för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga och deras assistenter. I sådana inkvarteringslokaler ska det finnas ett toalett- och tvättrum som överensstämmer med vad som föreskrivs i 9 § 2 mom. Åtminstone hälften av dessa toalett- och tvättrum, dock minst ett, ska utrustas så att de är lämpliga för personer med nedsatt rörelseförmåga och de övriga toalett- och tvättrummen ska vid behov kunna utrustas på detta sätt.

Motiveringspromemorian

I paragrafen föreslås bestämmelser om minimikraven som gäller antalet tillgänglighetsanpassade inkvarteringslokaler och dimensioneringen av dessa inkvarteringslokaler. Det bör beaktas att de krav som i förordningen fastställs för t.ex. bredden på förbindelseleder samt nivåskillnader gäller också inkvarteringslokaler. Med inkvarteringslokaler avses hotellrum, lägenheter eller andra boendeenheter som reserveras för annan motsvarande inkvartering. En nästan motsvarande bestämmelse finns i föreskrift 3.4.1 i den gällande F1. Enligt den gällande föreskriften beror minimiantalet tillgänglighetsanpassade inkvarteringslokaler på behovet. Det föreslås att denna bestämmelse preciseras så att minimiantalet är fem procent av inkvarteringslokalerna, dock alltid minst en inkvarteringslokal. Detta beräknas göra det gällande kravet tydligare. Kravet minst fem procent har ställts i proportion till den andel som personerna med funktionsnedsättning uppskattas utgöra av befolkningen, vilken är cirka 3,8–4,6 procent eller 14 procent beroende på vilken definition av person med funktionsnedsättning som används. Behovet av tillgänglighetsanpassade inkvarteringslokaler ökar också till följd av att antalet och andelen äldre personer ökar. Av tillgänglighetsanpassade inkvarteringslokaler krävs att de lämpar sig för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel samt deras assistenter. Med lämpar sig för avses i detta sammanhang att det efter utplaceringen av möbler finns tillräckligt med fritt utrymme för dem som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel och eventuella assistenter. Plats behövs bl.a. bredvid sängen för att en person självständigt eller med assistans ska kunna stiga upp ur sängen. Dessutom krävs det att en inkvarteringslokals toalett- och tvättrum överensstämmer med 9 § 2 mom., dvs. att det är rymligare än normalt. Minst hälften av toalett- och tvättrummen i tillgänglighetsanpassade inkvarteringslokaler ska utrustas så att de lämpar sig för personer med nedsatt rörelseförmåga och de övriga ska vid behov kunna utrustas så att de lämpar sig för dem. Den utrustning som en person med nedsatt rörelseförmåga behöver är t.ex. toalettarmstöd och stödhandtag.

Miljöministeriets anvisning om byggnaders tillgänglighet 

Inkvarteringslokaler som är lämpliga för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga  

Med inkvarteringslokal avses hotellrum, lägenhet eller annan enhet som kan reserveras för motsvarande inkvartering. När det gäller inkvarteringslokaler som är lämpliga för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga och deras assistent är det bra att också ta hänsyn till olika slag av rumstyper så att de är så jämlikt användbara som möjligt. Det rekommenderas att inkvarteringsrummets nummer anges med taktil och punktskrift. 

Av tillgänglighetsanpassade inkvarteringslokaler krävs att de lämpar sig för personer som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel samt deras assistenter. Med lämpar sig för avses i detta sammanhang att det efter utplaceringen av möbler finns tillräckligt med fritt utrymme för dem som använder rullstol eller hjulförsett gånghjälpmedel och eventuella assistenter. Plats behövs bl.a. bredvid sängen för att en person självständigt eller med assistans ska flytta sig till sängen och från den. Även i placeringen av inredning och utrustning beaktas tillgänglig användning av utrymmet. 

Dessutom krävs det att det i inkvarteringslokalen finns ett toalett- och tvättrum som överensstämmer med 9 § 2 mom. Åtminstone hälften av toalett- och tvättrummen i tillgängliga inkvarteringslokaler ska utrustas så att de lämpar sig för personer med nedsatt rörelseförmåga och de övriga ska vid behov kunna utrustas på detta sätt. Utrustning som en person med nedsatt rörelseförmåga behöver är bl.a. toalettarmstöd och stödräcken. Se också Toalett- och tvättrum i bostäder avsedda för serviceboende eller stödboende för en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga.

Definitioner

Person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga

Miljöministeriets anvisning

I den här anvisningen avses med personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga personer vars förmåga att röra sig eller fungera självständigt på grund av hög ålder, sjukdom, skada eller annan orsak är nedsatt tillfälligt eller permanent.

Person med nedsatt rörelseförmåga

Miljöministeriets anvisning

Personer med nedsatt rörelseförmåga är bl.a. personer som använder rullstol och hjulförsett gånghjälpmedel för att kunna förflytta sig och personer med begränsad förmåga att använda armarna. Förflyttningshjälpmedlet kan vara manuellt eller eldrivet.

Personer med nedsatt funktionsförmåga

Miljöministeriets anvisning

Personer med nedsatt funktionsförmåga är bl.a. personer för vilka det innebär utmaningar att kunna se, höra, minnas, förstå eller uppfatta.

Rullstol

Miljöministeriets anvisning

Vad som sägs om rullstolar i den här anvisningen gäller också hjulförsedda gånghjälpmedel såsom rollatorer.

Toalett- och tvättrum

Miljöministeriets anvisning

Vad som sägs om toaletter och tvättrum i den här anvisningen gäller också torrklosetter och klosetter som baserar sig på kemiska eller motsvarande system.

Förbindelseled utomhus

Motiveringspromemorian

En förbindelseled utomhus avser här en förbindelseled på marken..

Miljöministeriets anvisning

Med förbindelseled utomhus avses en förbindelseled på marken.

Ramp

Miljöministeriets anvisning

Med ramp avses en förbindelse (ersätter trappor) mellan nivåer avsedd för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Rampen är en del av förbindelseleden.

Småhus

Motiveringspromemorian

Småhus är bl.a. egnahems- och parhus samt sammanbyggda stadsvillor, dvs. så kallade townhouse och radhus.

Miljöministeriets anvisning

Småhus är separata småhus och sammanbyggda småhus, dvs. egnahemshus eller parhus samt sammanbyggda stadsvillor och radhus. Med sammanbyggda stadsvillor avses urbana egnahemshus som byggs ihop med varandra och vanligen har två eller tre våningar. Sammanbyggda stadsvillor har inga gemensamma gårdsplaner eller förbindelseleder som är karakteristiska för radhus.

Bostadsrum

Motiveringspromemorian

Boningsrum är bl.a. kök, sovrum och vardagsrum. Nödvändiga utrymmen som betjänar boendet är en bostads toalett- och tvättrum och bostadsspecifika utrymmen utomhus, såsom en balkong eller terrass, om det finns sådana i bostaden.

Miljöministeriets anvisning

Bostadsrum är ett rum som ingår i en bostadslägenhet och som i första hand är avsett för fortgående boende. Till bostadsrummen hör bl.a. kök, sovrum och vardagsrum. Enligt motiveringspromemorian till miljöministeriets förordning om bostadsutrymmen, inkvarteringslokaler och arbetsutrymmen betraktas en bostad som används som semesterbostad året om som bostadslägenhet.

Utrymme som är nödvändigt för att betjäna boendet

Motiveringspromemorian

Nödvändiga utrymmen som betjänar boendet är en bostads toalett- och tvättrum och bostadsspecifika utrymmen utomhus, såsom en balkong eller terrass, om det finns sådana i bostaden.

Miljöministeriets anvisning

Som nödvändiga utrymmen som betjänar boendet betraktas ett toalett- och tvättrum i en bostad samt ett bostadsspecifikt utrymme utomhus, såsom en balkong eller terrass, när ett sådant hör till bostaden.

Utrymme som betjänar användningen av bygganden

Motiveringspromemorian

I bostadshus anses som utrymmen som betjänar användningen av en byggnad förvaringsutrymmen för bohag, barnvagnar, hjälpmedel och friluftsutrustning samt avfallsrum, tvättstugor, gemensam bastu och andra utrymmen på fastigheten som de boende kan använda, såsom bilhallar.

Miljöministeriets anvisning

Som utrymme som betjänar användningen av bygganden betraktas förråd för lösöre, barnvagnar och friluftsutrustning, tvättstuga och gemensam bastu samt annat utrymme avsett för bruk av fastighetens invånare, såsom bilhallar. När det gäller hissförbindelsens räckvidd betraktas förutom de ovan angivna även en takterrass avsedd för invånarnas gemensamma bruk som utrymme som tjänar användningen av bostadshuset. I fråga om en förbindelseled som leder till byggnaden betraktas dessutom lekplatser, vistelseområden samt parkerings- och cykelplatser som sådana utrymmen, oberoende var de är.

Överlevnadsvåning

Miljöministeriets anvisning

Med överlevnadsvåning avses att ett småhus uppförs så att ingången är tillgänglig och det på ingångsvåningen finns tillgänglig toalett och tvättrum samt köks- och vistelseutrymme där det också finns möjligt att sova.

Bostad avsedd för serviceboende eller som stödboende för en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga

Motiveringspromemorian

Serviceboende och stödboende avser de former av boendeservice som avses i socialvårdslagen. I fråga om stödboende ska det preciseras att det är fråga om sådant stödboende som kräver att dimensioneringen är rymligare.

Miljöministeriets anvisning

En bostad avsedd för serviceboende eller som stödd bostad för en person med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga hänvisar till olika former av boendeservice så som avses i socialvårdslagen. Boendeservice i service- och stödbostäder ges enligt socialvårdslagen (1301/2014) en person som av en särskild anledning behöver hjälp eller stöd i boendet eller med att ordna sitt boende. Stöd- och serviceboende ordnas för äldre, personer med funktionsnedsättning, mentalvårds- och missbruksklienter.

Serviceboende

Motiveringspromemorian

Enligt socialvårdslagen (1301/2014) ska som kommunal socialservice ordnas bl.a. boendeservice. Närmare bestämmelser om boendeservice finns i 21 § i socialvårdslagen. Enligt paragrafen ska boendeservice ordnas för personer som av särskild orsak behöver hjälp eller stöd i boendet eller med att ordna boende. Service som tillhandahålls hemma prioriteras i förhållande till service som förutsätter flytt och inkluderar både boende och service.
Servicen omfattar vård och omsorg enligt klientens behov, verksamhet som upprätthåller och främjar funktionsförmågan, måltids-, klädvårds-, bad- och städservice samt tjänster som främjar delaktighet och socialt umgänge. Inom serviceboende med heldygnsomsorg ordnas servicen enligt klientens behov dygnet runt.

Serviceboende ska ordnas för personer som behöver en lämplig bostad samt vård och omsorg. Serviceboende med heldygnsomsorg ordnas för personer som behöver vård och omsorg dygnet runt. Med serviceboende avses boende och service som ordnas i en servicebostad.

Miljöministeriets anvisning

Med serviceboende avses boende och service som ordnas i en servicebostad. 
I tillgänglighetsförordningen omfattas serviceboende som avses för alla befolkningsgrupper (inklusive intensifierat serviceboende) av 6 § och 9 §.

Stödboende

Motiveringspromemorian

Stödboende ska ordnas för personer som behöver stöd för att bo självständigt eller vid övergången till självständigt boende. Med stödboende avses att boendet stöds genom social handledning och annan socialservice.

Miljöministeriets anvisning

Med stödboende avses att boendet stöds genom social handledning och annan socialservice. Stödboende är avsett för personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga som förutsätter rymligare dimensionering exempelvis på grund av behovet av hjälpmedel samt assistans. I nya bostäder kan stödboende placeras förutom i hela bostadshuset även exempelvis i bostadsgrupper som ligger nära varandra eller i enskilda bostäder som inriktas på personer med nedsatt rörelse- eller funktionsförmåga. Även så kallade seniorhus och bostadshus av samma typ som är avsedda för äldre ingår i tillämpningsområdet.

Inkvarteringslokal

Motiveringspromemorian

Med inkvarteringslokaler avses hotellrum, lägenheter eller andra boendeenheter som reserveras för annan motsvarande inkvartering.

Miljöministeriets anvisning

En inkvarteringslokal är en möblerad lokal (hotellrum, lägenhet eller annan enhet som kan reserveras för motsvarande inkvartering) som i första hand är avsedd att yrkesmässigt tillhandahållas kunder som behöver tillfällig inkvartering.