EU:s förordning om restaurering av natur

I och med reformen blir lagstiftningen mer begriplig, flexiblare ur låntagarnas synvinkel och enklare att tillämpa ur bankernas synvinkel. Hittills har lagstiftningen om bostadssparande reviderats i små delar, men helheten har inte tidigare setts över.. 

Regeringspropositionen behandlas i riksdagen våren 2025. Lagarna träder i kraft cirka ett år efter det att riksdagen har godkänt dem. Som det ser ut nu kommer de att träda i kraft den 1 juni 2026. Detta extra år behövs för de ändringar som behöver göras i bankernas informationssystem. 
 
De flesta ändringarna kommer att gälla både nya och gamla bostadssparare och låntagare. Detta innebär att den nya lagen tillämpas när man under spar- och lånetiden behöver göra ändringar i sparandet, lånet eller användningen av bostaden.

Bostadsspararen förbinder sig att på det bostadssparkonto som öppnas hos den egna banken göra insättningar för anskaffning av en första bostad. I och med reformen är den första bostadssparinsättningen obligatorisk, varefter det månatligen kan sättas in 50–1 500 euro på bostadssparkontot. Minst 20 insättningar ska göras. 

I praktiken lönar det sig att spara målinriktat och sätta in tillräckligt stora summor genast under de första åren. Man kan också pausa sparandet, det är alltså inte obligatoriskt att göra en insättning varje månad. När spararen har gjort ett tillräckligt antal insättningar och vet hurdan bostad som ska köpas, kan banken bevilja reciprocitetslån på basis av bostadssparandet. 
 

Den nedre åldersgränsen för att öppna ett bostadssparkonto (15 år) kvarstår även i fortsättningen, men den övre åldersgränsen (44 år) slopas. Syftet med bostadssparsystemet är att stödja de bostadsköpare som själv sparar ihop självfinansieringsandelen för sin första bostad. Också med tanke på ränteavkastningen lönar det sig att börja spara till en bostad först när man har för avsikt att köpa sin första bostad inom några år. Man kan uppmuntra och lära minderåriga att spara på andra, mer lämpliga sätt, och stödja den som köper sin första bostad ekonomiskt när köpet av bostaden är aktuellt. 

Vem som helst som ännu inte har köpt sin första bostad kan börja spara. Det lönar sig att inleda bostadssparandet när man planerar att köpa en bostad inom de närmaste åren, till exempel i slutet av studierna och när man kan spara tillräckligt stora summor. På besparingarna betalas tilläggsränta för det år då sparandet inleds och därefter för högst fem år. Om man vill sätta in små summor och spara på lång sikt är det på grund av tilläggsräntan mer lönsamt att först spara någon annanstans än på bostadssparkontot. 
 

Idén med bostadssparsystemet är att staten stöder anskaffningen av en egen första bostad. För ett barn är det inte på länge aktuellt att köpa en egen bostad. För ett barn lönar det sig att spara på andra sätt. Ett bostadssparkonto lönar det sig att öppna först när man har för avsikt att köpa sin första bostad inom de närmaste åren och om bostadssparande känns som ett lämpligt sätt att förbereda sig på att köpa bostaden.  

Ett par kan spara till en gemensam bostad så att båda har ett eget bostadssparkonto. I och med reformen kan en annan förstagångsköpare ansluta sig till bostadssparavtalet senast innan den sista insättningen görs oberoende av ålder eller förhållande till bostadsspararen.

Man kan förbereda sig på att köpa en bostad både med hjälp av bostadssparsystemet och på andra sätt, till exempel genom att investera i aktier eller fonder. När det blir aktuellt att köpa en bostad kan också andra medel utöver bostadssparinsättningarna räknas till självfinansieringsandelen. Riskerna med och avkastningsförväntningarna för olika sparformer avviker avsevärt från varandra, så det skulle vara onödigt komplicerat att spara i aktier eller fonder via bostadssparkontot. Bostadssparkontot kan alltså inte direkt kombineras med aktie- eller fondsparande.

I bostadssparavtalet avtalas om en tilläggsränta på 2–4 procent. Efter reformen sker avslutandet av bostadssparkontot och betalningen av tilläggsränta på insättningarna tidigare än för närvarande så att bostadsköparen har tillgång till tilläggsräntan när bostaden köps. 

 
När de medel som behövs har sparats ihop och en lämplig bostad har hittats, kan bostadsspararen förhandla med banken om ett lämpligt bostadslån. I och med reformen kan bostadsspararen få ett reciprocitetslån för sin första bostad i form av ett räntestödslån, ett lån med statsborgen eller bådadera. Med reciprocitetslån avses ett lån som beviljas den som köper sin första bostad på basis av bostadssparande (BSP-lån). 
 
Låntagaren kan alltså ta ett vanligt bostadslån och få avgiftsfri statsborgen för det, om låntagaren till exempel vill ha ett bättre ränteskydd än det räntestöd som staten betalar. Kombinationen av ett räntestödslån och statsborgen är vad som i fortsättningen bäst motsvarar de flesta förstagångsköpares behov, men om man till exempel vill ta ett stort bostadslån kan det vara mer praktiskt att ta ett vanligt lån. Vid låneförhandlingarna lönar det sig att noggrant sätta sig in i de olika alternativen tillsammans med den egna banken. 

För reciprocitetslån som beviljats på basis av bostadssparinsättningar kan man få avgiftsfri statsborgen för ägarbostadslån. Låntagaren kommer överens med banken om räntor och övriga villkor för räntestödslånet. Banken ska bevilja räntestödslån till en lägre ränta än den som tillämpas på övriga lån för en första bostad. Staten betalar en del av räntestödslånets räntor under de första 10 åren.
Ett lämpligt lånebelopp preciseras i samband med låneförhandlingarna med banken enligt varje låntagares situation och betalningsförmåga samt den bostad som köps. De regionala maximibeloppen för räntestödslån steg den 1 april 2024. För närvarande är räntestödslånens maximibelopp följande:

• Helsingfors: 230 000 euro
• Esbo, Vanda och Grankulla: 185 000 euro
• Tammerfors och Åbo: 160 000 euro
• Andra kommuner: 140 000 euro

Två bostadssparare kan få 50 procent mer räntestödslån när de köper en gemensam bostad. 

Efter lagreformen är det möjligt att få längre amorteringsfrihet än förut, det vill säga fyra år i stället för nuvarande två, dock högst två år åt gången. Låntagaren avtalar med banken om amorteringsfria perioder. 

Bostadssparsystemet är avsett att stödja i synnerhet dem som inte redan har betydande förmögenhet och som därför själva sparar till sin första bostad. I bostadssparsystemet ingår statligt stöd som riktas till dem vars behov är störst. En större självfinansieringsandel på 10 procent innebär ett mindre lån och lägre räntekostnader för låntagaren, samt lägre räntestödskostnader och en lägre risk för borgensersättningar för staten. Om finansieringen av den första bostaden kan ordnas med en självfinansieringsandel på 5 procent, kan bostadssparinsättningarna användas för detta ändamål. 

Självfinansieringsandelen för ett reciprocitetslån är större, vilket innebär att det lånebelopp som behövs är mindre. En lånetid på 25 år räcker till för majoriteten av dem som köper sin första bostad, och de totala lånekostnaderna hålls måttliga. Flexibilitet i lånetiden fås genom amorteringsfria perioder på högst fyra år. Om det är viktigt för låntagaren att få en lånetid på över 25 år, kan lånet tas som ett vanligt bostadslån även om låntagaren har varit en bostadssparare. 

Lån som tagits för en första bostad kan överföras till nästa bostad, man kan alltså byta bostad under låne- och räntestödsperioden. I och med reformen kan man under lånetiden hyra ut bostaden för högst två år utan särskilda skäl. Efter två år ska man bo i bostaden själv, överföra lånet till nästa ägarbostad eller omvandla lånet till ett investeringsbostadslån. Före reformen har uthyrning av bostaden krävt ett särskilt skäl, som har varit svårt för låntagaren att bedöma. Detta krav har belastat både låntagarna och Statskontoret, som inte på förhand har kunnat ta ställning till om det i låntagarens fall är fråga om ett särskilt skäl.

Om bostaden helt och hållet övergår till att användas som en investeringsbostad och om låntagaren inte har för avsikt att själv bo i bostaden, byts räntestödslånet ut mot ett vanligt bostadslån som förhandlas separat med banken. I en sådan situation ska låntagaren också underrätta Statskontoret, och utbetalningen av räntestöd upphör. Statsborgen förblir i kraft även om räntestödet upphör.
 

Förlusten av biologisk mångfald kan inte stoppas enbart genom att utöka skyddsområdena, utan den ekonomiska användningen av naturen måste göras mer ekologiskt hållbar. Enligt förordningen om restaurering av natur ska medlemsstaterna restaurera eller återetablera naturvärden i alla livsmiljöer så att en god ekologisk status kan uppnås i naturen i enlighet med vad som redan överenskommits. EU har nämligen redan ett habitatdirektiv och ett fågeldirektiv samt ett ramdirektiv för vatten och ett ramdirektiv om en marin strategi där målen har fastställts. Medlemsstaterna har inte genomfört direktiven i tillräcklig utsträckning och förlusten av biologisk mångfald har inte stoppats. Genom förordningen om restaurering av natur effektiviseras fullgörandet av skyldigheterna enligt direktiven och uppnåendet av målen i dem. De befintliga skyldigheterna har kompletterats med skyldigheter och nya mål som är viktiga för att förbättra naturens tillstånd.

EU:s förordning om restaurering av natur syftar till att stoppa förlusten av biologisk mångfald och verkställer EU:s strategi för biologisk mångfald. EU-länderna godkände 2020 EU:s strategi för biologisk mångfald vars syfte är att stoppa förlusten av biologisk mångfald och att vända dess utveckling i en positiv riktning före 2030.

Målet med förordningen om restaurering av natur är att förbättra naturens tillstånd i stor utsträckning i olika miljöer, både inom och utanför skyddsområden. Restaurering innebär alltså inte bara skydd, utan framför allt också andra sätt att stärka naturvärdena. Förordningen om restaurering av natur gäller i stor utsträckning områden som utnyttjas ekonomiskt, och områden där naturens tillstånd förbättras kan fortsättningsvis utnyttjas ekonomiskt eller till exempel förbli en del av stadsmiljön.

Det övergripande målet med förordningen om restaurering av natur är att främja en långsiktig och uthållig återhämtning av den biologiska mångfalden på land och i hav. I förordningen fastställs bindande mål och skyldigheter för att förbättra naturens tillstånd i alla olika ekosystemklasser. Åtgärderna ska senast 2030 omfatta minst 20 procent av EU:s land- och havsområden och senast 2050 alla ekosystem som behöver restaureras. Förordningen om restaurering av natur gäller bland annat myrmarker, våtmarker, ängar, vattendrag, skogar, jordbruksmiljöer och även städer.

Förordningen förutsätter enhetlig övervakning av EU:s gemensamma restaureringsåtgärder. Dessutom ska varje medlemsstat enligt förslaget utarbeta en nationell restaureringsplan.

Förordningen om restaurering av natur trädde i kraft den 18 augusti 2024.

För närvarande utarbetas en nationell restaureringsplan där bland annat metoderna för att uppnå målen i förordningen fastställs. Den nationella restaureringsplanen ska vara klar inom två år från det att förordningen har trätt i kraft.

Den nationella restaureringsplanen bereds under ledning av miljöministeriet och jord- och skogsbruksministeriet. Planen bereds i en projektgrupp och fem olika temagrupper som leds av sakkunniga vid miljöministeriet och jord- och skogsbruksministeriet. Temagrupperna bjuder in berörda parter inom sitt område till samråd i flera skeden av beredningen. Temagrupperna lägger fram ett förslag till restaureringsplan för sitt eget ansvarsområde, varefter projektgruppen sammanställer ett förslag till nationell restaureringsplan utifrån temagruppsarbetet. Beslut om den nationella restaureringsplanen fattas av statsrådet.

Berörda parter har möjlighet att delta i temaspecifika samråd i alla skeden av beredningen. Alla kan delta i öppna webbinarier som ordnas flera gånger under beredningen. Utkastet till nationell restaureringsplan sänds på remiss våren 2026. Deltagandemöjligheterna syns i Projektportalen.

• Utarbetande av den nationella restaureringsplanen

Restaureringen av livsmiljöer stöder många ekosystemtjänster som är viktiga för människans välbefinnande: markens livskraft, som är viktig för livsmedelsproduktionen, samt kolbindning, översvämningsskydd och mildrande av effekterna av extrema väderförhållanden. De olika ekosystemens, såsom skogarnas, tålighet mot störningar förbättras också när ekosystemens tillstånd förbättras.

Restaureringen kommer att öka den ekonomiska aktiviteten inom många sektorer, särskilt inom jord- och skogsbruket och miljöområdet. Tidigare utbildades till exempel inom skogssektorn främst skogshuggare och skogsmaskinförare, numera finns det fler yrkestitlar. Naturvården eller ett hållbart utnyttjande av naturen ingår redan i utbildningen på området. Samma trend finns inom jordbrukssektorn. Utbildnings- och kompetensbasen stöder det praktiska genomförandet av restaurering. För lyckade metoder och verksamhetsmodeller som utvecklats i Finland kan exportmöjligheter hittas.

I Finland görs mycket frivilligt restaurerings- och naturvårdsarbete inom Helmi- och METSO-programmen. Till exempel har man inom ramen för Helmi-programmet hittills restaurerat över 20 000 hektar myrmark. Åtgärder för vård av skogar och värdefulla naturobjekt har genomförts på nästan 600 objekt, vilket har inkluderat vård av såväl lundar och solexponerade områden som livsmiljöer för specifika arter. Hyggesbränning och restaureringsbränning i skogar har utförts på nästan 2 000 hektar. Över 60 värdefulla fågelvatten har restaurerats.

Därtill utökades naturvårdslagen med en paragraf om stöd, enligt vilken markägare kan få restaurerings- och naturvårdsåtgärder på värdefulla naturobjekt genomförda av myndigheterna.
 

Genom EU:s strategi för biologisk mångfald och habitatdirektivet, fågeldirektivet och ramdirektiven för vatten har medlemsstaterna redan tidigare åtagit sig att stoppa förlusten av biologisk mångfald, men försöken att uppnå målen har misslyckats. I beslutsfattandet har de behov som gäller biologisk mångfald i regel hamnat i skuggan av andra mål. En förordning som utfärdas på EU-nivå förpliktar medlemsstaterna att verkställa den gällande lagstiftningen och fullgöra de gällande åtagandena för att stoppa förlusten av biologisk mångfald.

Förordningen om restaurering av natur hjälper till med att fullgöra de befintliga skyldigheterna, ökar deras effektivitet och fastställer kompletterande mål. Målen ska fastställas nationellt, men för att säkerställa en enhetlig övervakning ska det användas enhetliga övervakningsmetoder och indikatorer inom EU.

Det kan också anses att EU:s gemensamma marknadsområde bör ha en viss gemensam miniminivå när det gäller miljöskydd.

I förordningen om restaurering av natur ställs det upp mål för att förbättra den biologiska mångfalden i skogsekosystem. 

Enligt förordningen ska medlemsstaterna bedöma tillståndet hos skogsekosystemen med hjälp av indikatorer som beskriver skogsnaturens biologiska mångfald. I förordningen finns en indikator som är gemensam för alla medlemsstater (skogsfåglar) och sju fritt valbara indikatorer, av vilka varje medlemsstat väljer de sex som lämpar sig bäst med tanke på förhållandena och bedömningen av förbättringar i skogsnaturens tillstånd i landet.  Förordningen om restaurering av natur förpliktar medlemsstaterna att uppnå en ökande trend och en tillfredsställande nivå för indikatorerna. Målsättningarna gäller alla skogar.

Målsättningarna är viktiga för den finska skogsnaturen, och arbete för att nå målen görs redan nu till exempel som naturvårdande skötsel inom skogsbruket. Förordningen om restaurering av natur kan erbjuda ökat offentligt stöd och fler incitament för sådana projekt.

Dessutom gäller förordningen om restaurering av natur de skogsnaturtyper som nämns i bilaga I till habitatdirektivet. Fyra av naturtyperna (västlig taiga, örtrika, näringsrika skogar med gran av fennoskandisk typ, barrskogar på eller i anslutning till rullstensåsar och skogbevuxen myr) är betydande till sin areal (det vill säga över 100 000 hektar). Till denna del förpliktar bestämmelserna i habitatdirektivet Finland redan nu, men förordningen om restaurering av natur utvidgar åtgärderna betydligt till att även omfatta områden utanför skyddsområdena. Åtgärder för att förbättra dessa naturtypers tillstånd har genomförts inom programmen Metso och Helmi samt inom skyddet av lagstadgade skogslagsprojekt.

Verkställigheten av förordningen om restaurering av natur förutsätter sannolikt att både Metso- och Helmi-programmen fortsätter effektivare än förut. Det har funnits mycket intresse för frivilligt skydd av skogar inom ramen för Metso.

I förordningen om restaurering av natur ställs det upp mål för att förbättra den biologiska mångfalden i jordbruksekosystem.

Enligt förordningen ska medlemsstaterna bedöma tillståndet för den biologiska mångfalden i jordbruksekosystemen med hjälp av indikatorer som beskriver tillståndet för den biologiska mångfalden i jordbruksekosystem.

I förordningen finns tre indikatorer (index för gräsmarksfjärilar, lager av organiskt kol i mineraljordar på åkermark, andel jordbruksareal med landskapselement som gynnar en hög biologisk mångfald), och medlemsstaterna ska uppnå en ökande trend och en tillfredsställande nivå för minst två av dessa indikatorer. Dessutom ska medlemsstaterna skapa en positiv trend för indexet för vanliga jordbruksfåglar och restaurera torvåkrar.

Vid genomförandet av förordningen om restaurering av natur behöver man sannolikt se över miljöåtgärderna inom jordbruket och hur man kan öka eller rikta om dem så att de i förordningen uppställda målen för den biologiska mångfalden kan uppnås. I detta sammanhang bör man också sträva efter att minska jordbrukets inverkan på vattendragen så att vattendragens tillstånd förbättras. På så sätt förbättras också till exempel Skärgårdshavets tillstånd.

Medlemsstaterna har flexibilitet i fråga om målen för restaurering och återvätning av torvåkrar. Genomförandet av förordningen ska planeras och flexibiliteten utnyttjas så att enskilda jordbrukare inte orsakas oskäliga konsekvenser. Någonting måste dock göras åt torvåkrarna redan av klimatskäl, eftersom en tredjedel av klimatutsläppen från jordbruket kommer från dem.

Mål för urbana miljöer ingår särskilt i artikel 8 i förordningen, och den gäller cirka 60 kommuner i Finland.

Grönområdena i städernas tätorter får inte minska mellan förordningens ikraftträdande och 2030 om de utgör mindre än 45 procent av arealen och trädtäckningen i samma områden får inte minska om täckningen är mindre än 10 procent. Efter 2030 ska medlemsstaterna själva fastställa mål om att öka mängden grönområden och trädtäckningen. Målen kan uppnås till exempel genom att öka mängden grönområden eller plantera träd.