EU:s strategi för biologisk mångfald och förslag till förordning om restaurering av natur

EU:s förslag till förordning om restaurering av natur syftar för sin del till att stoppa förlusten av biologisk mångfald. EU-länderna godkände 2020 EU:s strategi för biologisk mångfald vars syfte är att stoppa förlusten av biologisk mångfald och att vända dess utveckling i en positiv riktning före 2030.

Målet med förslaget till förordning om restaurering av natur är att förbättra naturens tillstånd i stor utsträckning i olika miljöer, både inom och utanför skyddsområden. Restaurering innebär alltså inte bara skydd, utan också olika sätt att stärka naturvärdena. Ett område som ska restaureras kan fortsättningsvis utnyttjas ekonomiskt eller exempelvis som en del av stadsmiljön. 

Det övergripande målet med förordningen om restaurering av natur är att främja en långsiktig och uthållig återhämtning av den biologiska mångfalden på land och i hav. I förslaget fastställs bindande mål och skyldigheter för att förbättra naturens tillstånd i olika livsmiljöer. Åtgärderna ska senast 2030 omfatta minst 20 procent av EU:s land- och havsområden och senast 2050 alla ekosystem som behöver restaureras. Förordningen om restaurering av natur gäller bland annat myrmarker, våtmarker, ängar, vattendrag, skogar, jordbruksmiljöer och även städer.

I förordningen föreslås enhetlig övervakning av EU:s gemensamma mål för biologisk mångfald. Dessutom ska varje medlemsland enligt förslaget utarbeta en nationell restaureringsplan.

Förlusten av biologisk mångfald kan inte stoppas enbart genom att utöka skyddsområdena, utan den ekonomiska användningen av naturen måste göras mer ekologiskt hållbar. Enligt förslaget till förordning ska medlemsstaterna restaurera eller återställa naturvärden i alla livsmiljöer så att en god ekologisk status kan uppnås i naturen i enlighet med vad som redan överenskommits. EU har redan ett habitatdirektiv och ett fågeldirektiv samt ett ramdirektiv för vatten och ett ramdirektiv om en marin strategi. I dessa finns en definition av god ekologisk status. Medlemsstaterna har inte genomfört direktiven i tillräcklig utsträckning och förlusten av biologisk mångfald har inte stoppats. Därför anses förslaget till förordning om restaurering av natur vara motiverat eftersom det effektiviserar genomförandet av skyldigheterna och uppnåendet av målen i direktiven.  Dessutom ska de kompletteras med skyldigheter och nya mål som är viktiga för att förbättra naturens tillstånd.

Genom EU:s strategi för biologisk mångfald och habitatdirektivet, fågeldirektivet och ramdirektiven för vatten har medlemsländerna redan tidigare åtagit sig att stoppa förlusten av biologisk mångfald, men försöken att uppnå målen har misslyckats. I beslutsfattandet har de behov som gäller biologisk mångfald i regel hamnat i skuggan av andra mål. Förordningen, som ska antas på EU-nivå, förpliktar medlemsländerna att genomföra den gällande lagstiftningen och åtagandena för att stoppa förlusten av biologisk mångfald. 

Förordningen om restaurering av natur bidrar till att fullgöra de befintliga skyldigheterna, ökar deras effektivitet och fastställer kompletterande mål. Det föreslås till exempel tidsfrister för att uppnå målen i habitatdirektivet och i fågeldirektivet.

Målen ska fastställas nationellt, men för att säkerställa en enhetlig övervakning ska det användas enhetliga övervakningsmetoder och indikatorer inom EU. 

Förordningen om restaurering av natur ställer upp mål bl.a. för

• antalet rottorkade och liggande träd
• andelen skog som består av träd i olika ålder
• sammanhängande skogar
• stoppande av det ökade hotet mot arter och naturtyper
• tryggade kollager.

Målsättningarna är viktiga för den finska skogsnaturen, och arbete för att nå målen görs redan nu till exempel som naturvårdande skötsel inom skogsbruket. Målsättningarna gäller alla skogar.
Förordningen om restaurering av natur kan erbjuda ökat offentligt stöd och incitament för sådana projekt.

Dessutom gäller förslaget till förordning skogsnaturtyperna i bilaga I till habitatdirektivet. Fyra av naturtyperna (västlig taiga, örtrika, näringsrika skogar med gran av fennoskandisk typ, barrskogar på eller i anslutning till rullstensåsar, skogbevuxen myr) är betydande till sin areal (dvs. över 100 000 ha). Till denna del förpliktar bestämmelserna i habitatdirektivet Finland redan nu. Åtgärder för att skydda dessa naturtyper har genomförts inom programmen Metso och Helmi samt inom skyddet av lagstadgade skogslagsprojekt. Verkställigheten av förordningen om restaurering av natur förutsätter att både Metso- och Helmi-programmen fortsätter effektivare än tidigare. Det har funnits mycket intresse för frivilligt skydd av skogar inom ramen för Metso.

För närvarande utreds det hur förslaget till förordning påverkar skogsbruket.

Mål för urbana miljöer ingår särskilt i artikel 6 i förslaget, och den gäller 63 kommuner i Finland.

Ett centralt mål för de urbana miljöerna är att det som helhet inte ska ske någon försämring (no net loss) till 2030. Det innebär att ytan av grönområden och krontäckningen av träd i kommunen ska vara minst lika stor 2030 som den var 2021. Om krontäckningen och grönområdena minskar någonstans inom kommunens område, kan det kompenseras genom en motsvarande ökning någon annanstans inom samma kommun. Det kan göras till exempel genom att fler grönområden anläggs eller genom att träd planteras. Målet gäller varje kommun för sig. Varje kommun ska alltså se till att målet uppfylls i dess område.

Ett mål i förslaget är också att grönytan ska öka med tre procent från 2021 till 2040 och med fem procent till 2050. Målet att öka grönytan är gemensamt för alla kommuner. Eftersom målet är gemensamt, kan grönytan utökas där det är lättast med tanke på samhällsstrukturen.

Ett mål är dessutom att öka gröntäckningen i anslutning till byggnader och byggprojekt. I praktiken kan detta innebära att det ska finnas fler gröna tak eller mer av andra slags vegetationstäcken och gröna miljöer i anslutning till byggnader. Även detta mål gäller varje kommun för sig.

Syftet är att i Montreal är att godkänna nya internationella målsättningar för att stoppa förlusten av biologisk mångfald och att förbättra naturens tillstånd före 2030. Restaurering av natur är också på agendan i förhandlingarna. EU och dess medlemsstater föreslår att man globalt ska återställa tre miljarder hektar försämrade ekosystem i land- och sötvattensområden och tre miljarder hektar försämrade havsekosystem. Finland och EU anser att det är viktigt att man kan enas om ambitiösa mål i Montreal. Trots tidigare åtaganden har man inte lyckats stoppa förlusten av biologisk mångfald.

Återställandet av livsmiljöerna stöder flera ekosystemtjänster som är viktiga för människans välbefinnande: markens livskraft, kolbindning, översvämningsskydd och mildrande av effekterna av extrema väderförhållanden som är viktiga för näringsproduktionen. 

Genomförandet av förordningen on restaurering av natur skulle främja stärkandet av markanvändnings-sektorns nettosänka. Genom att stärka nettosänkan kan man undvika  betydande kostnader för samhällsekonomin som kan uppstå om Finland inte uppnår EU:s mål för markanvändningssektorns nettosänka.

Återställandet kommer att öka den ekonomiska aktiviteten inom många sektorer, särskilt inom jord- och skogsbruket och miljöområdet. Tidigare utbildades till exempel inom skogssektorn främst skogshuggare och skogsmaskinförare, numera finns det fler yrkestitlar. Naturvården eller ett hållbart utnyttjande av naturen ingår redan i utbildningen på området. Samma tendens finns inom jordbrukssektorn. Utbildnings- och kompetensbasen stöder det praktiska genomförandet av återställandet. För lyckade metoder och verksam-hetsmodeller som utvecklats i Finland kan exportmöjligheter hittas.

Initiativet syftar till att i stor utsträckning främja den biologiska mångfalden till exempel i stadsmiljöer, skogar, insjövatten, strömmande vatten och jordbruket.

År 1952 har valts som referensår i förordningen, eftersom förändringen av naturen tilltog i många europeiska länder efter det året. Från denna tidsperiod finns i allmänhet också information om förändringar i livsmiljöerna.

I förslaget till förordning talas det om att förbättra och återställa olika naturtypers tillstånd och att förhindra att de försämras. Om en naturtyps tillstånd inte kan förbättras tillräckligt genom befintliga förekomster av den, ska dess areal utökas genom att naturtypen återskapas. När man tittar på hur mycket som bör återskapas av en viss naturtyp, måste man titta på hur mycket som har försvunnit av den naturtypen under de senaste 70 åren. Förändringen sedan 1952 är dock endast en av de uppgifter som används för att bestämma vad och hur mycket som ska återskapas.

Återskapandet och referensåret 1952 gäller endast en del av de livsmiljöer som omfattas av den föreslagna förordningen. Det eventuella behovet att återskapa gäller endast de naturtyper som anges i bilaga I till habitatdirektivet. De åtgärder som målen i artiklarna 6–10 i förordningsförslaget förutsätter i stadsmiljöer, jordbruksmiljöer, skogar och vattendrag eller i fråga om pollinatörer inbegriper inte återskapande, och när det gäller dem behöver man då inte heller titta på hurdana förändringar som har skett under de senaste 70 åren.

Kommissionens bedömning av kostnaderna för Finland är cirka 930 miljoner euro om året, vilket är 0,39 procent av vår bruttonationalprodukt.

Bedömningen är att omkring hälften av kostnaderna består av kostnader för åtgärder för att förbättra inlandsvattnens tillstånd, cirka en femtedel för att förbättra skogarnas tillstånd och lite under en femtedel för restaurering av torvmarker. Kostnadsstrukturen beror på Finlands omfattande insjösystem och på att i synnerhet kustvattnen är i dåligt skick. Inom jord- och skogsbruket behövs omfattande åtgärder för att förhindra eutrofieringen på grund av näringsutsläpp.

Kommissionen bedömer att åtgärdernas nyttor kommer att vara mångfaldiga jämfört med kostnaderna. Nyttorna beräknas vara 10 miljarder euro.

Enligt kommissionens bedömning är Finland ett av de länder som betalar mest, eftersom vi har mycket inlandsvatten som utan omfattande åtgärder hotas särskilt av eutrofierande diffus belastning. Åtgärder som genomförs i avrinningsområden påverkar också kustvattnet och vattnet i havsområden. Mycket omfattande åtgärder behövs, varför kostnaderna också är höga. Dessutom ökar näringsläckaget av klimat¬förändringarna, vilket tillsammans med skogsbruk i torvmarksskogar och annat bruk av torvmark ökar mängden mörkt vatten. Det är viktigt att notera att kostnaderna som gäller inlandsvatten enligt statsrådet i huvudsak inte betyder en ökning av åtgärderna inom vattenvården, dvs. att de åtgärder för att förbättra inlandsvattnens tillstånd som förutsätts i förordningen innehåller sådana åtgärder som redan genomförs i enlighet med nationell lagstiftning eller som i vilket fall skulle genomföras utifrån andra förpliktelser. 

Faktorerna som inverkar på kostnaderna ökar också det totala beloppet genom att rekordartat mycket myrmark har dikats i Finland och Finland är det femte största EU-landet i fråga om areal. 

Bedömningen av kostnader och nyttor grundar sig på uppgifter som medlemsländerna rapporterat om genomförandet av habitatdirektivet och fågeldirektivet, ramdirektivet för vatten och ramdirektivet om en marin strategi. Utifrån dessa har man härlett arealerna av naturtyper som behöver restaureras, återställas eller vårdas. Arealerna har multiplicerats med genomsnittliga kostnader för eller nyttor av förbättringen av naturtypens tillstånd. Kommissionens bedömning av kostnaderna för restaurering grundar sig på genomsnittsvärden på EU-nivå och kan inte tillämpas direkt för Finland.

I kommissionens bedömning uppskattas nyttorna till 10 miljarder euro.

Nyttorna utgörs i bedömningen till stor del av nyttan av att inlandsvattnens tillstånd förbättras.

Jämförelsen av kostnader och nyttor försvåras av att nyttorna ofta är immateriella eller av att man inte kan räkna ut ett marknadsvärde för dem. De hänförs inte heller till exempel till statsfinanserna på samma sätt som kostnaderna. Kommissionen kompletterade sin bedömning också med kvalitativa bedömningar och till exempel med resultat från ett projekt som gjorde en omfattande utredning om ekosystemtjänster i EU. 

Största delen av kostnaderna som beräknats för genomförandet täcks genom fullständig verkställighet av den nuvarande lagstiftningen. Statsrådets bedömning är att flera av de nuvarande programmen, planerna och stöd- och incitamentsystemen för sin del finansierar och stöder förbättringen av naturens tillstånd i enlighet med förslagen om förordningen om restaurering av natur. Detta betyder dock inte att genom¬förandet av förslaget om förordningen om restaurering av natur kan göras utan tilläggsfinansiering. I det här skedet kan ingen exakt bedömning göras.

Medlemsstaterna beslutar om genomförandet av förordningen. Metoderna som väljs, inklusive olika styrmetoder, inverkar i betydande grad på kostnaderna och på det om kostnaderna hänförs till stats-finanserna, annan offentlig sektor eller till den privata sektorn. 

I Finland görs mycket frivilligt restaurerings- och naturvårdsarbete inom Helmi- och METSO-programmen. Under det första halvåret 2022 restaurerades till exempel 3 930 hektar av olika livsområden inom ramen för programmet Helmi. Störst är den restaurerade arealen myrmark, sammanlagt 2 000 hektar. Nästan 400 hektar skog vårdades, vilket inkluderar vård av såväl lundar och solexponerade områden som livsmiljöer för specifika arter. Dessutom utfördes naturvårdsbränning på 750 hektar.

Därtill utökades naturskyddslagen med en paragraf om stöd, enligt vilken markägare kan få restaurerings- och naturvårdsåtgärder på värdefulla naturobjekt genomförda av myndigheterna .