Miljöskadelagstiftningen

Förebyggandet av olyckor och andra föroreningsolyckor regleras utöver miljövårdslagstiftningen även genom havsskyddslagstiftningen, kemikalielagstiftningen och kärnenergilagen.

Den som förorsakat en skada är i första hand ansvarig för att den förorenade miljön iståndsätts. Med stöd av miljöskyddslagen kan tillsynsmyndigheten inleda behövliga åtgärder för att iståndsätta den förorenade miljön. I miljöskyddslagens 14 kapitel bestäms dessutom särskilt om ansvaret att sanera förorenad mark och grundvatten.

På person- och sakskador samt bekämpnings- och iståndsättningsarbeten tillämpas i stället för den allmänna skadeståndslagstiftningen en särskild lagstiftning, det vill säga lagen om ersättning för miljöskador. Även den lagstadgade miljöskadeförsäkringen ersätter sådana miljöskador som avses i lagen om ersättning för miljöskador (737/1994). Sjölagens 10 kapitel tillämpas på ersättning för oljeskada som förorsakas av fartyg och atomansvarighetslagen på ersättning för atomskada.

EU:s såkallade miljöansvarsdirektiv (2004/35/EG) om att förebygga och avhjälpa miljöskador har verkställts med lagen om avhjälpande av vissa miljöskador, med ändringar i naturvårdslagen, miljöskyddslagen, vattenlagen och gentekniklagen samt med statsrådets förordning om avhjälpande av vissa miljöskador.

• Finlex: Miljöskyddslag 527/2014
• Finlex: Miljöskyddslag för sjöfarten 1672/2009
• Finlex: Lag om ersättning för miljöskador 737/1994
• Finlex: Lag om miljöskadeförsäkring 81/1998
• Finlex: Förordning om miljöskadeförsäkring 47/2015
• Finlex: Lag om avhjälpande av vissa miljöskador 383/2009
• Finlex: Naturvårdslag 1096/1996
• Finlex: Vattenlag 587/2011
• Finlex: Gentekniklag 377/1995
• Finlex: Statsrådets förordning om avhjälpande av vissa miljöskador 713/2009
• Finlex: Havsskyddslag 1415/1994
• Finlex: Kärnenergilag 990/1987
• Finlex: Atomansvarighetslag 484/1972
• Finlex: Räddningslag 379/2011
• Finlex: Lag om oljeskyddsfonden 1406/2004