Förstagångs­köparens bostads­sparplan, BSP

I och med reformen blir lagstiftningen mer begriplig, flexiblare ur låntagarnas synvinkel och enklare att tillämpa ur bankernas synvinkel. Hittills har lagstiftningen om bostadssparande reviderats i små delar, men helheten har inte tidigare setts över.. 

Regeringspropositionen behandlas i riksdagen våren 2025. Lagarna träder i kraft cirka ett år efter det att riksdagen har godkänt dem. Som det ser ut nu kommer de att träda i kraft den 1 juni 2026. Detta extra år behövs för de ändringar som behöver göras i bankernas informationssystem. 
 
De flesta ändringarna kommer att gälla både nya och gamla bostadssparare och låntagare. Detta innebär att den nya lagen tillämpas när man under spar- och lånetiden behöver göra ändringar i sparandet, lånet eller användningen av bostaden.

Bostadsspararen förbinder sig att på det bostadssparkonto som öppnas hos den egna banken göra insättningar för anskaffning av en första bostad. I och med reformen är den första bostadssparinsättningen obligatorisk, varefter det månatligen kan sättas in 50–1 500 euro på bostadssparkontot. Minst 20 insättningar ska göras. 

I praktiken lönar det sig att spara målinriktat och sätta in tillräckligt stora summor genast under de första åren. Man kan också pausa sparandet, det är alltså inte obligatoriskt att göra en insättning varje månad. När spararen har gjort ett tillräckligt antal insättningar och vet hurdan bostad som ska köpas, kan banken bevilja reciprocitetslån på basis av bostadssparandet. 
 

Den nedre åldersgränsen för att öppna ett bostadssparkonto (15 år) kvarstår även i fortsättningen, men den övre åldersgränsen (44 år) slopas. Syftet med bostadssparsystemet är att stödja de bostadsköpare som själv sparar ihop självfinansieringsandelen för sin första bostad. Också med tanke på ränteavkastningen lönar det sig att börja spara till en bostad först när man har för avsikt att köpa sin första bostad inom några år. Man kan uppmuntra och lära minderåriga att spara på andra, mer lämpliga sätt, och stödja den som köper sin första bostad ekonomiskt när köpet av bostaden är aktuellt. 

Vem som helst som ännu inte har köpt sin första bostad kan börja spara. Det lönar sig att inleda bostadssparandet när man planerar att köpa en bostad inom de närmaste åren, till exempel i slutet av studierna och när man kan spara tillräckligt stora summor. På besparingarna betalas tilläggsränta för det år då sparandet inleds och därefter för högst fem år. Om man vill sätta in små summor och spara på lång sikt är det på grund av tilläggsräntan mer lönsamt att först spara någon annanstans än på bostadssparkontot. 
 

Idén med bostadssparsystemet är att staten stöder anskaffningen av en egen första bostad. För ett barn är det inte på länge aktuellt att köpa en egen bostad. För ett barn lönar det sig att spara på andra sätt. Ett bostadssparkonto lönar det sig att öppna först när man har för avsikt att köpa sin första bostad inom de närmaste åren och om bostadssparande känns som ett lämpligt sätt att förbereda sig på att köpa bostaden.  

Ett par kan spara till en gemensam bostad så att båda har ett eget bostadssparkonto. I och med reformen kan en annan förstagångsköpare ansluta sig till bostadssparavtalet senast innan den sista insättningen görs oberoende av ålder eller förhållande till bostadsspararen.

Man kan förbereda sig på att köpa en bostad både med hjälp av bostadssparsystemet och på andra sätt, till exempel genom att investera i aktier eller fonder. När det blir aktuellt att köpa en bostad kan också andra medel utöver bostadssparinsättningarna räknas till självfinansieringsandelen. Riskerna med och avkastningsförväntningarna för olika sparformer avviker avsevärt från varandra, så det skulle vara onödigt komplicerat att spara i aktier eller fonder via bostadssparkontot. Bostadssparkontot kan alltså inte direkt kombineras med aktie- eller fondsparande.

I bostadssparavtalet avtalas om en tilläggsränta på 2–4 procent. Efter reformen sker avslutandet av bostadssparkontot och betalningen av tilläggsränta på insättningarna tidigare än för närvarande så att bostadsköparen har tillgång till tilläggsräntan när bostaden köps. 

 
När de medel som behövs har sparats ihop och en lämplig bostad har hittats, kan bostadsspararen förhandla med banken om ett lämpligt bostadslån. I och med reformen kan bostadsspararen få ett reciprocitetslån för sin första bostad i form av ett räntestödslån, ett lån med statsborgen eller bådadera. Med reciprocitetslån avses ett lån som beviljas den som köper sin första bostad på basis av bostadssparande (BSP-lån). 
 
Låntagaren kan alltså ta ett vanligt bostadslån och få avgiftsfri statsborgen för det, om låntagaren till exempel vill ha ett bättre ränteskydd än det räntestöd som staten betalar. Kombinationen av ett räntestödslån och statsborgen är vad som i fortsättningen bäst motsvarar de flesta förstagångsköpares behov, men om man till exempel vill ta ett stort bostadslån kan det vara mer praktiskt att ta ett vanligt lån. Vid låneförhandlingarna lönar det sig att noggrant sätta sig in i de olika alternativen tillsammans med den egna banken. 

För reciprocitetslån som beviljats på basis av bostadssparinsättningar kan man få avgiftsfri statsborgen för ägarbostadslån. Låntagaren kommer överens med banken om räntor och övriga villkor för räntestödslånet. Banken ska bevilja räntestödslån till en lägre ränta än den som tillämpas på övriga lån för en första bostad. Staten betalar en del av räntestödslånets räntor under de första 10 åren.
Ett lämpligt lånebelopp preciseras i samband med låneförhandlingarna med banken enligt varje låntagares situation och betalningsförmåga samt den bostad som köps. De regionala maximibeloppen för räntestödslån steg den 1 april 2024. För närvarande är räntestödslånens maximibelopp följande:

• Helsingfors: 230 000 euro
• Esbo, Vanda och Grankulla: 185 000 euro
• Tammerfors och Åbo: 160 000 euro
• Andra kommuner: 140 000 euro

Två bostadssparare kan få 50 procent mer räntestödslån när de köper en gemensam bostad. 

Efter lagreformen är det möjligt att få längre amorteringsfrihet än förut, det vill säga fyra år i stället för nuvarande två, dock högst två år åt gången. Låntagaren avtalar med banken om amorteringsfria perioder. 

Bostadssparsystemet är avsett att stödja i synnerhet dem som inte redan har betydande förmögenhet och som därför själva sparar till sin första bostad. I bostadssparsystemet ingår statligt stöd som riktas till dem vars behov är störst. En större självfinansieringsandel på 10 procent innebär ett mindre lån och lägre räntekostnader för låntagaren, samt lägre räntestödskostnader och en lägre risk för borgensersättningar för staten. Om finansieringen av den första bostaden kan ordnas med en självfinansieringsandel på 5 procent, kan bostadssparinsättningarna användas för detta ändamål. 

Självfinansieringsandelen för ett reciprocitetslån är större, vilket innebär att det lånebelopp som behövs är mindre. En lånetid på 25 år räcker till för majoriteten av dem som köper sin första bostad, och de totala lånekostnaderna hålls måttliga. Flexibilitet i lånetiden fås genom amorteringsfria perioder på högst fyra år. Om det är viktigt för låntagaren att få en lånetid på över 25 år, kan lånet tas som ett vanligt bostadslån även om låntagaren har varit en bostadssparare. 

Lån som tagits för en första bostad kan överföras till nästa bostad, man kan alltså byta bostad under låne- och räntestödsperioden. I och med reformen kan man under lånetiden hyra ut bostaden för högst två år utan särskilda skäl. Efter två år ska man bo i bostaden själv, överföra lånet till nästa ägarbostad eller omvandla lånet till ett investeringsbostadslån. Före reformen har uthyrning av bostaden krävt ett särskilt skäl, som har varit svårt för låntagaren att bedöma. Detta krav har belastat både låntagarna och Statskontoret, som inte på förhand har kunnat ta ställning till om det i låntagarens fall är fråga om ett särskilt skäl.

Om bostaden helt och hållet övergår till att användas som en investeringsbostad och om låntagaren inte har för avsikt att själv bo i bostaden, byts räntestödslånet ut mot ett vanligt bostadslån som förhandlas separat med banken. I en sådan situation ska låntagaren också underrätta Statskontoret, och utbetalningen av räntestöd upphör. Statsborgen förblir i kraft även om räntestödet upphör.