Vanliga frågor om direktivet om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön

Vad är målet med direktivet?

Målet med direktivet är att minska mängden plastavfall i naturen, i synnerhet på havsstränderna, samt att främja cirkulär ekonomi och förenhetliga produktregleringen på EU:s inre marknad.

Vilka plastprodukter omfattas av direktivet? Vad är en plastprodukt?

Direktivet gäller vissa plastprodukter för engångsbruk som särskilt anges i direktivet, alla fiskeredskap som innehåller plast och alla produkter som innehåller oxo-nedbrytbar plast. Direktivet kallas ofta direktivet om engångsplast eller SUP-direktivet (som är en förkortning av ”single use plastic”) även om det också gäller andra plastprodukter än plastprodukter för engångsbruk.

De viktigaste definitionerna när det gäller tillämpningen av direktivet är definitionerna av plast och plastprodukter för engångsbruk. Baserat på dem fastställs det om en produkt hör till direktivets tillämpningsområde eller inte. Kommissionens riktlinjer (guidelines) om definitionerna publicerades i juni 2021.

Hur definieras plast i direktivet?

Med plast avses i direktivet material som består av en polymer enligt definitionen i REACH-förordningen (Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier) och där det kan ha lagts till tillsatser eller andra ämnen och som kan användas som huvudsaklig strukturkomponent i slutprodukter, bortsett från naturliga polymerer som inte är kemiskt modifierade.

De väsentliga frågorna i definitionen av plast är sålunda vad som avses med en polymer, vad som avses med en naturlig polymer som inte är kemiskt modifierad samt vad som avses med att ett material kan användas som huvudsaklig strukturkomponent i slutprodukter. Bland annat dessa centrala frågor har preciserats i kommissionens riktlinjer, som publicerades i början av juni 2021.

Enligt kommissionens riktlinjer anses naturliga polymerer vara resultatet av en polymerisationsprocess som har ägt rum i naturen. Med andra ord är polymerer som uppstår i konstgjorda och industriella biosynteser i fermenteringsprocesser, till exempel PHA (polyhydroxialkanoater), inte naturliga polymerer.

Enligt kommissionens riktlinjer används som kriterium för begreppet ”ej kemiskt modifierad” en jämförelse mellan utgångsprodukt och slutprodukt, så regenererad cellulosa anses inte vara kemiskt modifierad. Det betyder att till exempel viskos och lyocell samt cellulosafilm inte är plast enligt direktivet, och de faller således utanför direktivets tillämpningsområde. Cellulosaacetat anses däremot vara kemiskt modifierat och vara plast eftersom de modifieringar som sker under produktionsprocessen finns kvar i slutprodukten. Cellulosa och lignin som utvunnits mekaniskt ur trä och spannmål omfattas däremot inte av definitionen av plast.

I direktivet definieras plast som ett material som kan användas som huvudsaklig strukturkomponent i slutprodukter. Förmågan att fungera som en huvudsaklig strukturkomponent i slutprodukter gäller enligt kommissionens riktlinjer uttryckligen definitionen av plast och ska därför förstås som ett allmänt begrepp. Eftersom typen av slutprodukt eller mängden polymer inte på något sätt bestäms eller begränsas i direktivet, finns det i princip många polymerer som kan användas som huvudsaklig strukturkomponent i slutprodukter. Vid det nationella genomförandet av direktivet har man tolkat direktivets definition och kommissionens riktlinjer så att en huvudsaklig strukturkomponent till exempel kan vara en funktionell egenskap som behövs för det avsedda användningsändamålet med produkten, såsom vatten- eller fettavstötande egenskaper.

Vad menas med plastprodukter för engångsbruk i direktivet?

Med en plastprodukt för engångsbruk avses en produkt som delvis eller helt är gjord i plast och som inte har utformats, konstruerats eller släppts ut på marknaden för att under sin livscykel återanvändas flera gånger genom att fyllas på nytt eller återanvändas för samma ändamål som den utformades för.

I kommissionens riktlinjer understryks att det i direktivet inte fastställs något lägsta gränsvärde för plastinnehållet i produkten.

Med livsmedelsbehållare för engångsbruk avses enligt direktivet behållare som används för livsmedel som är avsedda att konsumeras direkt ur behållaren utan ytterligare beredning. Livsmedelsbehållare som innehåller livsmedel i mängder som är större än en enskild portion och enportionsbehållare för livsmedel som säljs i mer än en enhet betraktas emellertid inte som plastprodukter för engångsbruk.

I fråga om dryckesbehållare gäller direktivet behållare med en volym på högst tre liter. Enligt kommissionens riktlinjer kan denna gräns på tre liter för dryckesbehållare användas som övre gräns för livsmedelsbehållare för engångsbruk för att bedöma om en portion normalt kan konsumeras som en måltid. I riktlinjerna understryks dock att även de övriga ovannämnda kriterierna för engångsbruk ska uppfyllas. I kommissionens riktlinjer fastställs också att samma volym på tre liter kan användas som övre gräns vid bedömningen av om portionsförpackningar och omslag hör till direktivets tillämpningsområde.

Vilka krav ställer direktivet på plastprodukter?

Beroende på till viken produktgrupp de produkter som omfattas av direktivets tillämpningsområde hör, förutsätts i direktivet olika åtgärder: minskad förbrukning, produktförbud, krav på produkternas egenskaper, märkningskrav, krav på separat insamling, utökat producentansvar, konsumentupplysning, datainsamling och EU-rapportering.

Förbrukningen ska minska i enlighet med det nationella målet åren 2022–2026

Följande plastprodukter för engångsbruk:

muggar (inklusive korkar och lock)
vissa livsmedelsbehållare för mat som kan ätas utan ytterligare beredning

Utsläppande på marknaden förbjuds, alltså produktförbud

Det är förbjudet att släppa ut vissa produkter på marknaden från och med den 3 juli 2021. (Tillämpas nationellt först från och med den 23 augusti 2021, det vill säga från och med den dag då statsrådets förordning om vissa plastprodukter (771/2021) träder i kraft.) Följande produkter omfattas av produktförbuden:

alla produkter som innehåller oxo-nedbrytbar plast
följande plastprodukter för engångsbruk:
- bestick och tallrikar av plast
- sugrör, utom sådana som hör till tillämpningsområdet för direktiven om medicintekniska produkter
- muggar och dryckesbehållare (inklusive korkar och lock) gjorda av expanderad* polystyren och vissa livsmedelsbehållare för mat som kan ätas direkt utan ytterligare beredning
- bomullspinnar, utom sådana som hör till tillämpningsområdet för direktivet om medicintekniska produkter
- omrörare för drycker, ballongpinnar.

*) I direktivets finskspråkiga version används termen ”vaahdotettu” (sv. skummad [polystyren]). Termen är felaktig och ska egentligen vara ”paisutettu” (sv. expanderad). För att termen ska korrigeras ska det lämnas en begäran om rättelse av direktivets finskspråkiga version.

Produktkrav

Från och med den 3 juli 2024 ställs det krav på att korkarna ska förbli fästa vid förpackningen.
- Gäller alla dryckesförpackningar av plast som håller högst tre liter, inklusive förpackningar av kompositmaterial, såsom mjölk- eller saftpaket av kartong.
- Korkar tillverkade av plast ska förbli fästa vid dryckesförpackningen under användningsfasen.
Från och med 2025 och 2030 ställs krav rörande andelen återvunnen plast
- Gäller dryckesflaskor av plast med en volym på högst tre liter samt flaskornas korkar och lock.
- Från och med 2025 ska PET-plastflaskor bestå till minst 25 procent av återvunnen plast, beräknat som ett genomsnitt för alla PET-flaskor som släpps ut på marknaden i den medlemsstaten
- Från och med 2030 ska alla plastflaskor bestå till 30 procent av återvunnen plast, beräknat som ett genomsnitt för alla sådana flaskor som släpps ut på marknaden i den medlemsstaten.

Märkningskrav

Från och med den 3 juli 2021 ska en produkt eller dess förpackning, i syfte att förebygga nedskräpning, förses med de märkningar enligt direktivet som fastställts i genomförandeförordningen (EU) 2020/2151. (Tillämpas nationellt först från och med den 23 augusti 2021, det vill säga från och med den dag då statsrådets förordning om vissa plastprodukter (771/2021) träder i kraft.) Följande plastprodukter för engångsbruk omfattas av märkningskraven:

sanitetsbindor, tamponger och tampongapplikatorer
våtservetter
tobaksvaror med filter och filter
muggar.

Utvidgat producentansvar

Tillverkare av fiskeredskap som innehåller plast och tillverkare av vissa plastprodukter för engångsbruk omfattas enligt direktivet av ett producentansvar vars innehåll varierar mellan olika produktgrupper. Alla produktgrupper omfattas emellertid av kostnadsansvaret för kostnaderna för upplysning, insamling av information och EU-rapportering. Nedan följer en redogörelse enligt produktgrupp för innehållet i och tidsplanerna för det utvidgade producentansvar som krävs enligt direktivet:

alla fiskeredskap som innehåller plast
- organiseringsansvar och kostnadsansvar för avfallshantering, inklusive separat insamling av avfall, i enlighet med 46 § i avfallslagen
- kostnadsansvar för upplysning
- kostnadsansvar för insamling av uppgifter och för EU-rapportering
- tidsplan: från och med den 31 december 2024, den första rapporteringsperioden enligt artikel 13 är emellertid redan 2022

Närmare information finns i delen ”Hur påverkar direktivet fiskeredskap som innehåller plast”?

livsmedelsbehållare för mat som kan ätas direkt, portionsförpackningar och omslag tillverkade i flexibelt material, dryckesbehållare, tunna plastbärkassar och muggar (inklusive lock och korkar) som betraktas som plastprodukter för engångsbruk
- organiseringsansvar och kostnadsansvar för avfallshantering, inklusive separat insamling av avfall, i enlighet med 46 § i avfallslagen
- kostnadsansvar för vissa avfallshanteringsåtgärder samt för infrastruktur för avfallsinsamling på vissa allmänna områden; i praktiken är det fråga om att ställa fram avfallskärl samt att transportera och behandla det avfall som samlats i dem
- kostnadsansvar för att städa upp skräp på vissa allmänna områden
- kostnadsansvar för upplysning
- kostnadsansvar för insamling av uppgifter och för EU-rapportering
- tidsplan: från och med den 5 januari 2023 för produkter som hör till system för producentansvar som etablerats före den 4 februari 2018, för övriga produkter från och med den 31 december 2024
ballonger och våtservetter som räknas som plastprodukter för engångsbruk
- kostnadsansvar för att städa upp skräp på vissa allmänna områden
- kostnadsansvar för upplysning
- kostnadsansvar för insamling av uppgifter och för EU-rapportering
- tidsplan: från och med den 31 december 2024
tobaksprodukter och filter som betraktas som plastprodukter för engångsbruk
- kostnadsansvar för vissa avfallshanteringsåtgärder samt för infrastruktur för insamling av avfall i vissa allmänna områden, inklusive att ställa fram separata avfallskärl för tobaksavfall; i praktiken är det fråga om att ställa fram avfallskärl samt att transportera och behandla det avfall som samlats i dem
- kostnadsansvar för att städa upp skräp på vissa allmänna områden
- kostnadsansvar för upplysning
- kostnadsansvar för insamling av uppgifter och för EU-rapportering
- tidsplan: från och med den 5 januari 2023, den första rapporteringsperioden enligt artikel 13 är 2023

Krav på separat insamling av plastflaskor:

Gäller plastflaskor som håller högst tre liter (både pantförsedda flaskor och flaskor som inte är pantförsedda), inklusive flaskornas korkar och lock

År 2025 ska det separat samlas in minst 77 procent av den mängd plastflaskor som släpps ut på marknaden det året
År 2029 ska det separat samlas in minst 90 procent av den mängd plastflaskor som släpps ut på marknaden det året

Konsumentupplysning

Det ska ordnas konsumentupplysning för att minska den nedskräpning som orsakas av produkterna. Följande produkter omfattas av konsumentupplysningen:

alla fiskeredskap som innehåller plast
följande plastprodukter för engångsbruk:
- vissa livsmedelsbehållare för mat som kan ätas utan ytterligare beredning
- portionsförpackningar och omslag av flexibelt material
- muggar (inklusive korkar och lock)
- dryckesförpackningar (max. 3 liter)
- dryckesflaskor
- sanitetsbindor, tamponger och tampongapplikatorer
- våtservetter
- tobaksprodukter och filter

Nästan alla produkter som omfattas av konsumentupplysningen omfattas även av det utvidgade producentansvaret. Sålunda inleds konsumentupplysningen för produkternas del när det utvidgade producentansvar som de omfattas av börjar tillämpas.

Med vilken tidsram införs direktivets krav i Finland? Varför har beredningen försenats?

Direktivet skulle ha införlivats med den nationella lagstiftningen senast sommaren 2021. Arbetet har försenats bland annat eftersom det behöver stöd av ett stort antal anvisningar och genomförandeakter från kommissionen. De har inte blivit klara enligt den tidsram som anges i direktivet. Till exempel kommissionens riktlinjer (guidelines) om definitionen av plast och plastprodukter offentliggjordes i juni 2021 fastän de enligt direktivet borde ha offentliggjorts redan i juli 2020.

Arbetet har också försenats eftersom genomförandet av EU:s avfallslagstiftningspaket har varit under beredning samtidigt som SUP-direktivet genomförts. De ändringar i avfallslagen som är nödvändiga för att SUP-direktivet ska kunna genomföras har inte kunnat beredas innan de ändringar i avfallslagen som är nödvändiga för att genomföra EU:s avfallslagstiftningspaket trädde i kraft. Genomförandet av EU:s avfallslagstiftningspaket försenades å sin sida med ett år.

De produktförbud och märkningskrav som förutsätts enligt direktivet har redan införlivats med den nationella lagstiftningen genom den lag om ändring av avfallslagen (714/2021) som anknöt till genomförandet av EU:s avfallslagstiftningspaket och den statsrådsförordning om vissa plastprodukter (771/2021) som utfärdats med stöd av den. De började tillämpas nationellt den 23 augusti 2021, dvs. lite senare än den tidsfrist som anges i direktivet. Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes) övervakar att produktförbuden och märkningskraven iakttas.

För att införliva de övriga kraven i SUP-direktivet med den nationella lagstiftningen har det utarbetats ett separat utkast till regeringsproposition med förslag till ändring av avfallslagen och miljöskyddslagen för sjöfarten. Den propositionen är nu på remiss. Utöver de lagändringar som föreslås i regeringspropositionen behövs mycket ny reglering på förordningsnivå.

I stället för att föreskriva om minskningsåtgärder i lagstiftningen är avsikten att de åtgärder för minskning av plastförbrukningen som förutsätts enligt direktivet ska genomföras i första hand genom ett green deal-avtal som upprättas mellan miljöministeriet och föreningar som representerar de branscher och aktörer som berörs mest av åtgärderna för att minska plastförbrukningen. Dessutom är avsikten att det i den riksomfattande avfallsplanen ska tas in för statsförvaltningen bindande åtgärder för att minska förbrukningen av engångsplast. Avfallsplanen håller på att uppdateras och målet är att uppdateringen ska bli klar under 2021. Avsikten är att green deal-avtalet ska undertecknas våren 2022.

Hur stort problem är plastavfall på havsstränderna i EU och i Finland?

80 procent av skräpet på havsstränderna i EU är plast. Enligt en utredning som miljöministeriet låtit göra om olika alternativ för att genomföra direktivet skiljer sig sammansättningen av avfallet på havsstränderna i Finland på ett betydande sätt från det genomsnittliga avfallet på stränderna i EU. De positiva miljökonsekvenser som kommer av att SUP-direktivet genomförs blir enligt uppskattningarna på så sätt mindre i Finland än i de flesta andra länder i Europa, eftersom största delen av de plastprodukter som hör till SUP-direktivets tillämpningsområde redan i nuläget hamnar i avfallshanteringen och tas tillvara.

Enligt utredningen är inte alla produkter som anges i direktivet, såsom ballonger och sanitetsbindor, så vanligt förekommande på stränderna i Finland. På våra havsstränder finns det däremot gott om tobaksfimpar som omfattas av SUP-direktivet samt styrox- och polyuretanisolering som inte hör till SUP-direktivets tillämpningsområde. Av de produkter som omfattas av SUP-direktivet förekommer det också i någon mån vissa livsmedelsförpackningar för mat som kan ätas direkt, portionsförpackningar och omslag tillverkade i flexibla material samt muggar.

Är det möjligt för Finland att mildra kraven i direktivet? I vilka frågor finns det manöverutrymme på nationell nivå och hur kan Finland utnyttja den här möjligheten?

Huvudregeln är att det i direktivet fastställs en minimikravnivå som samtliga medlemsstater ska uppfylla. Det innebär att Finland måste genomföra de flesta av kraven i direktivet som sådana, till exempel förbuden mot försäljning av vissa produkter, kraven på märkning av produkter och kraven på produktdesign. I fråga om vissa krav har Finland en viss frihet i tillämpningen. Mest manöverutrymme finns i åtgärderna för att minska konsumtionen. I fråga om dessa åtgärder kan varje medlemsstat fastställa sina åtgärder för att ambitiöst och permanent minska konsumtionen på det sätt de vill och samtidigt även bestämma utifrån det egna läget vilken minskning av konsumtionen som ska eftersträvas.

Ett frivilligt green deal-avtal, genom vilket avsikten är att de nationella minskningsåtgärderna i första hand ska genomföras, gör det möjligt att samla information innan de nationella minskningsmålen fastställs samt att rikta företagens åtgärder på ett flexiblare sätt med beaktande av deras verkningsfullhet. Det här ger ett stort manöverutrymme i förhållande till om åtgärderna skulle genomföras genom lagstiftning. Minimikraven i direktivet ska emellertid uppfyllas.

Definitionen av producent enligt direktivet ger valmöjligheter på nationell nivå i fråga om vilka aktörer som ska betraktas som producenter av nya produkter som omfattas av producentansvar. Avsikten är att en tillverkare eller importör ska betraktas som producent av de nya produktgrupper som omfattas av producentansvar enligt direktivet, såsom redan nu är huvudregel i avfallslagens bestämmelser om definitionen av producent.

Dessutom finns det manöverutrymme i det praktiska genomförandet av det utvidgade producentansvaret, så länge minimikraven i direktivet uppfylls. Det finns till exempel manöverutrymme när det gäller hur man utformar systemet för separat insamling av uttjänta fiskeredskap som innehåller plast. Finland kan även själv bestämma vilka områden avsedda för allmän användning som ska omfattas av det i direktivet krävda kostnadsansvaret för vissa producenter av plastprodukter för engångsbruk och bestämma genom vilka mekanismer kostnadsansvaret ska realiseras i praktiken.

Varför finns det bestämmelser om dryckesförpackningars korkar i direktivet och vilka är dessa bestämmelser?

Enligt direktivet ska dryckesförpackningars korkar vara fästa i plastflaskorna under hela flaskans användningstid för att korkarna inte ska skräpa ner i naturen. Flaskkorkar hör till de tio vanligaste plastavfallstyperna i Europa. Korkarna till sådana plastflaskor som hör till dryckesförpackningarna i fråga returneras i Finland i huvudsak tillsammans med flaskorna till returneringsautomaterna, och graden av flaskreturnering är redan nu 90 procent i Finland, så läget är redan nu bra i fråga om dem.

Kommissionen har i enlighet med bestämmelserna i direktivet begärt att det europeiska standardiseringsorganet ska utarbeta en teknisk standard i anslutning till kravet på att korken ska förbli fäst vid förpackningen.

Under tiden som direktivet genomförts har det uppmärksammats att kravet om att korkarna ska förbli fästa vid förpackningarna i värsta fall kan leda till att till exempel returneringsautomaterna för dryckesflaskor måste byggas om i stor skala. Enligt de senaste testerna av anordningarna verkar det som att denna risk inte realiseras. Problemet verkar endast gälla en viss typ av automater av äldre modell. Man har också försökt utöva påverkan i frågan i samband med beredningen av den ovannämnda tekniska standarden. I beredningen av standarden deltar Finlands Standardiseringsförbund SFS rf, och i dess standardiseringsgrupp ingår representanter för centrala aktörer med tanke på dryckesförpackningar (Suomen Palautuspakkaus Oy Palpa, Bryggeri- och läskedrycksindustriförbundet, Sinebrychoff, Olvi, Hartwall, Altia). I standardens ingress har det under ledning av Finlands Standardiseringsförbund SFS beretts ett omnämnande där det rekommenderas att tillverkarna vid planeringen av flaskorna och korkarna beaktar de automatiska retursystemen och de krav som dessa ställer.

Varför finns det bestämmelser om dryckesförpackningars korkar i direktivet och vilka är dessa bestämmelser?

Vilka konsekvenser får direktivets produktkrav på andelen återvunnen plast i plastflaskor i Finland?

Genom det gradvis ökande krav på en viss andel återvunnen plast i dryckesflaskor som anges i direktivet strävar man efter att främja en hållbar användning av naturresurser och cirkulär ekonomi på EU-nivå. Det är fråga om ett nytt produktkrav, och det finns inga exakta uppgifter om hur stor andelen återvunnen plast är i dryckesflaskorna i fråga i Finland i nuläget. Andelen bedöms sammantaget vara i genomsnitt kring 10 procent, men den varierar mellan 0 och 100 procent beroende på flaska. Genomförandet av produktkravet kommer således att främja cirkulär ekonomi också i Finland, i och med att det blir en ökad användning av återvunnen plast vid tillverkningen av plastflaskor.

Vilka muggar omfattas av direktivet?

Muggar (och deras korkar och lock) som helt eller delvis är gjorda i plast hör till direktivets tillämpningsområde. Det här betyder att även muggar av kartong med en tunn plastbeläggning är plastprodukter för engångsbruk och hör till direktivets tillämpningsområde. Tills vidare finns det inget plastfritt fuktbeständigt alternativ till engångsmuggar som är gjorda av plast eller innehåller plast. Se också delen ”Vad är en plastprodukt?”

Vem är skyldig att ordna konsumentupplysning och hur ska den ordnas?

Den konsumentupplysning som förutsätts i direktivet kommer enligt nationella bestämmelser att ingå i organiserings- och kostnadsansvaret, alltså bli en del av producentansvaret. Det här innebär att producenterna får fria händer att ordna den konsumentupplysning som förutsätts i direktivet för att minska nedskräpning. Innehållet i konsumentupplysningen ska emellertid uppfylla de detaljerade kraven i direktivet. För producenterna kommer det att införas en skyldighet att årligen sända uppgifter om den konsumentupplysning som de ordnas till NTM-centralen i Birkaland, som är nationell tillsynsmyndighet för producentansvaret.

Hur realiseras det kostnadsansvar som gäller producenterna av plastprodukter för engångsbruk i fråga om vissa avfallshanteringsåtgärder och infrastruktur för avfallsinsamling samt i fråga om kostnader för uppstädning av skräp på vissa allmänna områden?

Det kostnadsansvar som enligt direktivet förutsätts för vissa avfallshanteringsåtgärder som genomförts kostnadseffektivt och för infrastruktur för insamling av avfall på vissa allmänna områden gäller följande plastprodukter för engångsbruk: vissa livsmedelsförpackningar för mat som kan ätas utan ytterligare tillredning, portionsförpackningar och omslag tillverkade i flexibelt material, dryckesförpackningar, tunna plastbärkassar, muggar (inklusive lock och korkar), tobaksprodukter med filter och filter som marknadsförs för användning i kombination med tobaksprodukter.

Det kostnadsansvar som enligt direktivet förutsätts för kostnadseffektivt genomförd uppstädning av skräp på vissa allmänna områden gäller följande plastprodukter för engångsbruk: vissa livsmedelsförpackningar för mat som kan ätas direkt utan ytterligare tillredning, portionsförpackningar och omslag tillverkade i flexibelt material, dryckesförpackningar, tunna plastbärkassar, muggar (inklusive lock och korkar), tobaksprodukter med filter och filter som marknadsförs för användning i kombination med tobaksprodukter samt ballonger och våtservetter.

Kostnadsansvaret ska gälla områden där kommunerna ansvarar för avfallshanteringen och städningen med stöd av lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden (669/1978) och vissa bestämmelser om förebyggande av nedskräpning i avfallslagen. Sådana områden är till exempel gator, torg, badstränder, parker och andra områden som används för allmän rekreation.

De producentsammanslutningar som företräder producenterna inom varje produktgrupp ska årligen betala ersättning till kommunerna. Kommunerna ska rapportera sina kostnader till Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland, som fattar beslut om den ersättning som producentsammanslutningen betalar respektive varje kommun. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland tar ut ersättningarna av producenterna och redovisar dem till kommunerna. Bestämmelser om ersättningarna utfärdas senare genom en förordning med stöd av avfallslagen.

Hur skiljer man de tillåtna bomullspinnar och sugrör som hör till tillämpningsområdet för direktiven om medicintekniska produkter från de bomullspinnar och sugrör som omfattas av produktförbudet?

Produkter som hör till tillämpningsområdet för direktiven om medicintekniska produkter övervakas i Finland av Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet, Fimea. För dessa produkter ska man ansöka om CE-märkning, och för CE-märkta produkter gäller fri rörlighet inom EU. CE-märkningarna skiljer alltså de tillåtna bomullspinnar och sugrör som hör till tillämpningsområdet för direktiven om medicintekniska produkter från de förbjudna bomullspinnar och sugrör som hör till tillämpningsområdet för SUP-direktivet. En finländsk tillverkare ska sända uppgifter om sina produkter till Fimeas produktregister, om produkterna hör till tillämpningsområdet för direktiven om medicintekniska produkter. Enligt uppgifter som fåtts från Fimea under beredningen av genomförandet av direktivet finns det i produktregistret CE-märkta bomullspinnar som innehåller plast tillverkade av en enda finländsk tillverkare.

Vilken märkning kommer plastprodukter att få?

I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/2151 finns det för varje produktgrupp som omfattas av märkningskravet bestämmelser om en viss bildmärkning och om en viss text som säger att produkten innehåller plast eller är tillverkad i plast. I kommissionens genomförandeförordning finns det också för varje produktgrupp detaljerade bestämmelser om var, på vilka förpackningar och på vilket språk samt i vilken fontstorlek och färg märkningen ska vara.

1. Sanitetsbindor, tamponger och tampongapplikatorer

Märkningen som rör sanitetsbindor ska finnas på förpackningen och gruppförpackningen.

Märkningen rörande tamponger och tampongapplikationer ska finnas på förpackningen och gruppförpackningen.

2. Våtservetter, det vill säga på förhand våta servetter avsedda för personlig hygien eller användning i hushåll

Märkningen ska finnas på förpackningen och gruppförpackningen.

3. Tobaksprodukter med filter och filter som marknadsförs för att användas i kombination med tobaksprodukter

Märkningen ska finnas på styckförpackningarna och ytterförpackningarna.

4. Muggar

Märkningen ska finnas på muggarna.

Vem övervakar att kraven i SUP-direktivet följs?

Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes) är redan tillsynsmyndighet i fråga om de produktförbud och märkningskrav som anges i direktivet och kommer också att övervaka efterlevnaden av produktkravet i fråga om korkar som förblir fästa vid dryckesbehållarna. Efterlevnaden av de övriga kraven i direktivet kommer att övervakas av den nationella tillsynsmyndigheten för producentansvaret, som är närings-, trafik och miljöcentralen i Birkaland.

Får de förbjudna och omärkta produkter som finns i lager säljas efter den 23 augusti 2021?

Såsom ovan konstaterats kunde bestämmelserna om de produktförbud och märkningskrav som förutsätts enligt direktivet sättas i kraft nationellt först den 23 augusti 2021, alltså lite senare än den 3 juli 2021, som var den tidsfrist som fastställts i direktivet.

På Säkerhets- och kemikalieverkets webbplats finns samlad information om produktförbuden och märkningskraven. Där finns också miljöministeriets och Säkerhets- och kemikalieverkets gemensamma svar på när produkterna anses ha släppts ut på marknaden före den 23 augusti 2021 och om det efter den 23 augusti 2021 är tillåtet att sälja produkter som omfattas av produktförbud och märkningskrav och som finns i lager hos olika aktörer.

Säkerhets- och kemikalieverket Tukes: Plastprodukter för engångsbruk, SUP (single use plastics)

Hur påverkar direktivet fiskeredskap som innehåller plast?

Vanliga frågor om SUP-direktivet (direktivet om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön) och fiskeredskap