Utredning: Enligt byggnadstillsynsmyndigheterna och planerarna fungerar tillgänglighetsförordningen som helhet ganska bra
Enligt en utredning som miljöministeriet låtit göra förekommer det rätt få utmaningar i tillämpningen, tolkningen och övervakningen av tillgänglighetsförordningen. Utmaningarna handlar främst om i vilka situationer förordningen ska tillämpas och när man kan avvika från kraven. Dessutom uppstår det utmaningar när förordningen tillämpas på förbindelseleder som leder till byggnader, entréer, dörrar, trösklar och toaletter. Mer fokus bör läggas på tillgängligheten i den sensoriska miljön.
Kännedomen om anvisningarna gällande tillgänglighetsförordningen är ännu inte tillräckligt hög
Det förekommer tolkningsproblem i fråga om tillämpningen av tillgänglighetsförordningen på tillståndspliktigt byggande. En stor majoritet av utmaningarna hänför sig till oklarhet om förordningens tillämpningsområde samt till när och under vilka förutsättningar man kan avvika från kraven. På regional nivå försvårar de olika tolkningarna såväl byggnadstillsynsmyndigheternas som planerarnas arbete. Byggnadstillsynsmyndigheterna och planerarna använder olika informationskällor och endast cirka en tredjedel utnyttjar motiveringspromemorian, vars syfte är att underlätta tillämpningen av förordningen.
Det finns brister i förverkligandet av sensorisk tillgänglighet
I utredningen har tillgängligheten granskats inte bara med tanke på rörlighet utan hinder, utan också med tanke på tillgängligheten i den sensoriska miljön. Byggnadstillsynsmyndigheterna kunde i de planer som de behandlade bedöma tillgängligheten i fråga om rörlighet bättre än tillgängligheten i fråga om syn och hörsel samt den kognitiva tillgängligheten. Ett av de viktigaste utvecklingsbehoven gäller skapandet av tillgängliga förbindelseleder från tomtgränsen till ingången. Sensorisk tillgänglighet i förbindelseleder innebär till exempel att man vid byggandet av förbindelseleder använder olika material och utnyttjar belysning för att göra det lättare att uppfatta omgivningen.
Rekommendationerna gäller precisering av förordningen, men också tillgänglighetsutbildning och användargruppernas delaktighet
Enligt utredningen bör man i tillgänglighetsförordningen göra korrigeringar som förtydligar de nuvarande kraven och i större utsträckning framhäva tillgängligheten i den sensoriska miljön när man ser över helheten. Tillämpningen av förordningen kräver att projekterarna planerarna och byggnadstillsynsmyndigheterna har en bred förståelse, och tillgänglighetsutbildningen för projekterarna planerarna bör ökas och utvecklas. Användargruppernas deltagande i planeringsmötena lyfts fram som god praxis. Att anlita tillgänglighetsexperter i ett så tidigt skede som möjligt i byggprojektet hjälper också till att genomföra tillgängliga lösningar.
Tillgänglighetsförordningen, som trädde i kraft 2018, är ett exempel på de minimistandarder som FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning förpliktar till. Avsikten med minimikraven på tillgänglighet i byggnader är att främja jämlikheten mellan människor. Tillgänglighet innebär att man tar hänsyn till mångfalden av människor, och det börjar i planeringen och genomförandet av lokalerna och omgivningen. För att upprätthålla och förbättra tillgängligheten krävs ständig uppmärksamhet i driften och underhållet samt i reparations- och ändringsskeden. Detta kan samtidigt förlänga byggnadernas livscykel.
Den utredning som miljöministeriet låtit göra granskar hur tillgänglighetsförordningen fungerar och dess konsekvenser för jämlikheten. I utredningen beskrivs utmaningarna och utvecklingsbehoven när det gäller tillämpningen av förordningen och tillsynen över efterlevnaden av den samt de brister i regleringen som upptäckts. Utredningen ger information om sätten att tillämpa förordningen, bedömer behoven av ändringar i förordningen och stöder i fortsättningen lagberedningen när det gäller förverkligandet av tillgängligheten och jämlikheten i den byggda miljön.
Mer information
Niina Kilpelä
överarkitekt
tfn 0295250019
[email protected]