Naturvårdslagstiftning
Naturvårdslagstiftning
Syftet med naturvårdslagen är att
- bevara naturens mångfald
- vårda naturens skönhet och landskapets värde
- stöda hållbart nyttjande av naturtillgångarna och av naturmiljön
- öka kännedomen om och intresset för naturen
- främja naturforskningen.
Naturvårdslagen tillämpas på natur- och landskapsskyddet och landskapsvården. Med stöd av naturvårdslagen kan man bland annat inrätta naturskyddsområden på statlig mark. Lagen fastställer också användningen av dessa områden. Statsrådet kan precisera regionala bestämmelser genom förordningar. Bestämmelserna i naturvårdslagen om fridlysning av arter gäller också områden som nyttjas med tanke på ekonomisk vinning. I fråga om skötseln av skogarna och skogsbruket är dock skogslagen viktigast.0/
- Naturvårdslag (9/2023)
- Skogslag (1093/1996)
- Lag om genomförande av Nagoyaprotokollet (394/2016)
De mest värdefulla forsarna har skyddats mot utbyggnad genom forsskyddslagen. Det finns också särskilda lagar om skydd av vissa vattendrag eller delar av sådana.
- Forsskyddslag (35/1987)
Lagstiftning om naturskador
Föreskrifter om hur olyckor och andra skador genom förorening ska förebyggas finns förutom i miljöskyddslagstiftningen också i havsskyddslagstiftningen, kemikalielagstiftningen och kärnenergilagen.
- Miljöskadelagstiftningen
EU-lagstiftning
De viktigaste EU-bestämmelserna om naturskydd är fågeldirektivet och habitatdirektivet.
- EU:s habitatdirektiv och fågeldirektiv
Därtill tryggas naturens mångfald bland annat genom:
Ödemarkslag (62/1991)
Marktäktslag (555/1981)
Statsrådets förordningom marktäkt (926/2005)
Lag om skydd av valar (1112/1982)
Terrängtrafiklag (1710/1995)
Markanvändnings- och bygglag (132/1999)
Vattenlag (587/2011)
Allemansrätten
Allemansrätten betyder att vem som helst i Finland fritt kan röra sig i naturen, oavsett vem som äger eller innehar området.