Ny förordning ställer upp spelregler för frivillig ekologisk kompensation
I den naturvårdslagen finns bestämmelser om förfarandet vid frivillig ekologisk kompensation och om kriterierna för kompensationen. Syftet med miljöministeriets förordning är att säkerställa att det faller sig naturligt att kompensera för försämringar och att användbarheten är så enkel som möjligt.
Med användbarhet avses att den ekologiska kompensationen fullt ut kompenserar de negativa effekter som projektet orsakar i naturen och att bedömningen av motsvarigheten ändå är så enkel som möjligt.
”Det är fint att vi nu får spelregler för naturkompensation. I regeringsprogrammet fastställde vi att vi ska förtydliga den frivilliga ekologiska kompensationen enligt gemensamt godkända kriterier. Detta erbjuder en viktig möjlighet för aktörerna att samordna stärkandet av naturens tillstånd och den ekonomiska verksamheten samt att visa sin ansvarsfullhet”, säger miljö- och klimatminister Kai Mykkänen.
Genom ekologisk kompensation, det vill säga kompensation för försämring av naturen, kan de försämringar som mänsklig verksamhet orsakar naturen kompenseras genom en motsvarande mängd kompenserande åtgärder någon annanstans i naturen. Kompensationen sker i första hand genom restaurering av försämrade naturtyper och livsmiljöer för olika arter.
”Avsikten är att den frivilliga ekologiska kompensationen ska vara en lösningsmöjlighet också vid myndigheternas tillståndsprövning i vissa situationer”, säger minister Mykkänen.
Ekologisk kompensation är vid tillståndsprövningar en sista utväg när det gäller skador som inte kan förebyggas eller minskas. Detta förfarande kan alltså endast tillämpas när det inte finns andra metoder som kan tillgripas. Ekologisk kompensation bidrar till målet att stoppa förlusten av den biologiska mångfalden före 2030.
Förordningen om frivillig ekologisk kompensation preciserar naturvårdslagen
Genom vissa tekniska bestämmelser i förordningen förtydligas det hur naturkompensationens motsvarighet i fråga om naturvärden ska bedömas så att en försämring av en naturtyp eller en arts livsmiljö åtminstone kompenseras fullt ut. Genom förordningen preciseras dessutom innehållet i kompensationsplanen så att planen innehåller tillräckliga uppgifter för bedömning av de naturvärden som produceras.
I förordningen preciseras bedömningen av utgångstillståndet, och även det framtida tillståndet, för naturvärdena i det område som försämras och i kompensationsområdet. På detta sätt fastställs omfattningen av både den försämring som orsakas och den ökning som produceras. Vid bedömningen används de i förordningen angivna särdrag som är centrala för varje grupp av naturtyper. Om det är fråga om en hotad naturtyp eller art, beaktas detta som en faktor som ökar försämringens omfattning.
Kompensationens motsvarighet i fråga om naturvärden bedöms i både kvalitativ och kvantitativ bemärkelse. Måttenheten för bedömningen är hektar med naturvärden, som är en kombination av det kvalitativa och det arealmässiga värdet. Både omfattningen av försämringen och de naturvärden som produceras anges i hektar med naturvärden.
Omfattningen av den ökning som produceras utifrån de åtgärder som förbättrar naturvärdena i ett kompensationsområde bedöms utifrån bästa vetenskapliga kunskap om varje naturvärdes respons på kompensationsåtgärderna och skyddet. När man bestämmer det tillstånd som eftersträvas beaktar man den vetenskapliga osäkerheten.
Förordningen träder i kraft den 15 september 2023.
Mer information:
Leila Suvantola (t.o.m. den 1 september)
lagstiftningsråd
tfn 0295 250 433
[email protected]
Olli Ojala (fr.o.m. den 2 september)
miljöråd
tfn 0295 250 039
[email protected]