Att hålla det moderna byggnadsbeståndet i bruk främjar hållbarhet på många sätt

En färsk utredning från Teknologiska forskningscentralen VTT om hållbar utveckling av det moderna byggnadsbeståndet visar att olika utvecklingsalternativ för byggnader har en stor inverkan på växthusgasutsläppen. Att bevara och använda det befintliga byggnadsbeståndet stöder den övergripande hållbarheten och bidrar till att uppnå målen i fråga om energieffektivitet och cirkulär ekonomi. Av dessa skäl bör lokaler för olika verksamheter i första hand sökas inom det befintliga byggnadsbeståndet, i stället för att riva och bygga nytt.

Utredningen fokuserar på byggnader från 1970–1990-talet. Vid utgången av 2024 uppgick våningsytan för dessa byggnader till 180 miljoner kvadratmeter, och de utgjorde då 45 procent av hela byggnadsbeståndet. Med tanke på det stora antalet byggnader från denna period och det aktuella behovet av reparation är det viktigt att få information om olika utvecklingsalternativ.  

För byggnader från denna period ställs ofta frågan om det är bättre att reparera byggnaden eller bygga en helt ny byggnad. Med tanke på materialförbrukningen och växthusgasutsläppen ger utredningen ett entydigt svar: även omfattande grundlig reparation, ändring av användningsändamålet eller tillbyggnad av befintliga byggnader förbrukar mindre naturresurser och orsakar mindre koldioxidutsläpp än rivning och byggande av nya byggnader.

Även om den nya byggnaden är särskilt energieffektiv tar det årtionden att kompensera för de koldioxidutsläpp som byggandet orsakar, eller till och med längre än den förväntade livslängden för den nya byggnaden. Att utnyttja tunga, koldioxidintensiva byggnadsdelar, såsom betong, i reparationsprojekt minskar materialförbrukningen och koldioxidavtrycket så att de är lägre än vid rivning och nybyggande.

Reparationsbyggande som lösning

Utredningens exempel visar hur den byggda miljön är kopplad till sin tids samhälle. Särskilt offentliga byggnader från 1970–1990-talet speglar välfärdsstatens uppbyggnad och förändringarna i servicestrukturen. Under denna period styrdes byggandet till exempel av mål relaterade till säkerhet, välfärd och jämlikhet, som också i dag ingår i FN:s mål för hållbar utveckling.
Att använda en befintlig byggnad, även om den används för ett nytt ändamål, bevarar dess betydelser och användningsmöjligheter samt arkitekturen från tiden då den byggdes.

Projektet presenterar sju utvecklingsprojekt som alla är aktuella i många kommuner. Största delen av det moderna byggnadsbeståndet finns på tillväxtorter, där man bygger nytt och river befintliga byggnader för att förtäta samhällsstrukturen eller möta dagens krav. Ett av projekten är ett rivningsobjekt, som illustrerar det minskade bostadsbehovet till följd av befolkningsutvecklingen.  

I växande stadsregioner behövs nya bostäder. Jämfört med nybyggande är utvidgning av befintliga byggnader eller ändring av deras användningsändamål mer koldioxidsnåla sätt att möta efterfrågan. Utsläppen från att bygga extra våningar i samband med en grundlig reparation motsvarar 35 procent av utsläppen från nybyggande. Utsläppen från att ändra en kontorsbyggnads användningsändamål är ännu lägre: 25 procent.
Under de senaste tio åren har reparationsbyggande utgjort cirka 40 procent av husbyggandet. Materialåtgången vid grundliga reparationer är endast 15 procent av nybyggandets och utsläppen 30 procent. Om förhållandet mellan reparationsbyggande och nybyggande kunde vändas, skulle det minska materialåtgången inom husbyggandet med 25 procent och utsläppen med 20 procent.

Miljöministeriet beställde utredningen av Teknologiska forskningscentralen VTT Ab och den finansierades med medel från EU:s återhämtningsinstrument NextGeneration EU. 

Mer information

Annukka Lyra
specialsakkunnig
tfn +358 295 250 326
[email protected]

Terttu Vainio
specialforskare
Teknologiska forskningscentralen VTT
tfn +358 405 080 983
[email protected]