Arrangemangen kring insamlingen av förpackningsavfall ändras när producentansvaret utvidgas

Statsrådet godkände i dag en förordning om förpackningar och förpackningsavfall. Målet med förordningen är att göra det lättare för konsumenterna att föra förpackningsavfall till avgiftsfri insamling och öka materialåtervinningen av förpackningsavfallet.

Avfallslagen innehåller förpliktande bestämmelser om att den som förpackar produkter eller importerar förpackade produkter ska ordna separat insamling och avfallshantering av förpackningarna och gradvis stå för kostnaderna för detta fr.o.m. maj 2015. I dagens läge har producenten endast delvis ansvar för hanteringen av förpackningsavfallet. I praktiken har kommunerna så gott som genomgående ordnat den separata insamlingen och återvinningen av det förpackningsavfall som uppstår vid boende.

Krav på antalet insamlingsplatser

I förordningen finns närmare bestämmelser om hur producenten ska ordna separat insamling, återanvändning, materialåtervinning och annan avfallshantering av använda förpackningar. Enligt förordningen ska producenten se till att det finns minst 1 850 mottagningsplatser för det glas-, metall- och fiberförpackningsavfall som uppstår vid boende. I varje tätort med fler än 500 invånare bör det finnas minst en mottagningsplats. I fasta Finland finns det ca 480 sådana tätorter, och i dem bor 82 procent av befolkningen. I tätorter som är mindre än dessa och i glesbygdsområden ska det finnas sammanlagt minst lika många mottagningsplatser för glas-, metall- och fiberförpackningar som det finns butiksplatser, dvs. åtminstone omkring 420 mottagningsplatser.

De resterande drygt 900 mottagningsplatserna ska producenterna placera i enlighet med förordningens minimikrav. Insamlingsplatserna bör både i tätorter och i glesbygdsområden ligga i anslutning till dagligvarubutiker eller andra sedvanliga tjänster eller vid kommunikationsleder som används allmänt.

För separat insamling av avfall från plastförpackningar bör det ordnas minst 500 mottagningsplatser så att det i varje tätort med fler än 10 000 invånare finns minst en mottagningsplats. I Finland finns det 50 tätorter av detta slag. De resterande 450 insamlingsplatserna får producenterna placera i enlighet med minimikraven i förordningen.

En producent ska dessutom ordna minst 30 mottagningsplatser för mottagning av förpackningsavfall som uppkommer i näringsverksamhet och förpackningsavfall som kommunerna och aktörerna i avfallssektorn samlar in.

Förordningen gör att hushållen i tätorter får bättre tillgång till mottagningsplatser för fiber- och plastförpackningar. Insamlingsplatserna för glas- och metallförpackningar kan dock minska i antal och avståndet till närmaste insamlingsplats öka i synnerhet i glesbygdsområden. Producenterna kommer trots allt att placera mottagningsplatserna i samband med koncentrerad service och butiker, vilket kan höja servicenivån när det gäller insamling av förpackningsavfall och öka mängden insamlat förpackningsavfall. Servicenivån och mängden insamlat förpackningsavfall påverkas också i hög grad av i vilken mån kommunen och andra aktörer kompletterar den insamling som producenten ordnar med regional eller fastighetsvis insamling.

I förordningen skärps de allmänna riksomfattande målen för återanvändning och återvinning av förpackningsavfall ytterligare. Dessutom fastställs bindande krav på materialåtervinningsgraden för olika förpackningsmaterial, och dessa krav måste producenten uppfylla med den separata insamling och materialåtervinning av förpackningsavfall som producenten ordnar. Syftet är att säkerställa att förpackningsavfallet under förändringsskedet materialåtervinns minst enligt nuvarande nivå och att främja ökad materialåtervinning i framtiden och på så sätt stödja uppnåendet av de mål som ställts för materialåtervinningen av kommunalt avfall.

År 2012 användes sammanlagt ca 2,2 miljoner ton förpackningar i Finland. Ungefär 67 procent av de använda förpackningarna lämnades in för återanvändning. Samma år uppkom sammanlagt ungefär 730 000 ton förpackningsavfall, och av den mängden materialåtervanns ca 58 procent. Betydande mängder förpackningsavfall slängs dock fortfarande i blandavfallet. En del av det förpackningsavfall som enkelt kunde materialåtervinnas slängs troligen också bort som energiavfall.

Förordningen avses träda i kraft den 10 juli 2014. De bestämmelser som rör producentansvaret tillämpas dock först fr.o.m. den 1 maj 2015. Förordningen ersätter det nuvarande statsrådsbeslutet om förpackningar och förpackningsavfall. Genom förordningen föreskrivs det dessutom att Säkerhets- och kemikalieverket ska vara den myndighet som övervakar produktkraven för förpackningar från den 1 augusti 2014.

• Perustelumuistio. Ehdotus valtioneuvoston asetuksiksi pakkauksista ja pakkausjätteistä (pdf)
• Statsrådets förordning om förpackningar och förpackningsavfall (pdf)

Mer information:

Miljörådet Riitta Levinen, [email protected], tfn 0295 250 162 (fram till den 8 juli 2014)

Konsultative tjänstemannen Tarja-Riitta Blauberg, [email protected], tfn 0295 250 059 (fram till den 4 juli 2014)

Miljörådet Jarmo Muurman, [email protected], tfn 0295 250 185 (fram till den 14 juli 2014)