Luftkvalitet, klimatfrågor, skydd av haven och transport av farligt avfall huvudteman på miljörådet
EU:s miljöministrar samlas 23.10 till miljöministerrådets möte i Luxemburg. Målet är att godkänna en politiskt överenskommelse om direktivet om luftkvalitet och slutsatser om strategin för hållbar användning av naturresurser samt om förberedelserna inför partsmötena i Nairobi om FN:s klimatkonvention och Baselkonventionen om transporten av farligt avfall. Dessutom kommer en riktlinjedebatt att föras om EU:s marina strategi och direktivet för skyddet av den marina miljön. Miljöminister Jan-Erik Enestam är ordförande för rådets möte.
Direktivet om luftkvalitet skall minska hälsokonsekvenserna av de minsta partiklarna
En politiskt överenskommelse om direktivet om luftkvalitet eftersträvas. I juni antog rådet en allmän riktlinje om direktivet där man fastställde gränsvärden för småpartiklar (PM2,5) samt de undantag som tillåter begränsade avvikelser från de tider som föreskrivits för uppnåendet av gränsvärdena.
Behandlingen av frågan har fortsatt under Finlands EU-ordförandeskap. I den av ordföranden föreslagna kompromissen har sådana punkter preciserats som relaterar till bl.a rapportering av uppgifter om luftkvaliteten och direktivets ikraftträdande, och därmed underlättar verkställandet av direktivet. Gränsvärden för småpartiklar och förlängning av tidsfrister behandlas dock inte längre.
Ett nytt centralt element i direktivet är att de minsta partiklarna (PM2,5) omfattas av regleringen. Dessa är partiklar på mindre än 2,5 mikrometer (tusendels millimeter) som tränger djupt in i lungorna och till och med i blodomloppet och på det sättet försvårar både lungornas och hjärtats funktion. För småpartiklar har man inte kunnat fastställa något NOAEL-värde.
Avsikten är att för småpartiklar föreskriva ett bindande gränsvärde på 25mg/m3. Detta skall uppnås senast i början av år 2015. Dessutom skall man fastställa landsbestämda mål för minskningen av befolkningens exponering för småpartiklar. Dessa mål fastställs i procent för åren 2010-2020 med beaktande av de nuvarande småpartikelhalterna. I de mest förorenade områdena i Europa är målet att minska exponeringen med 20 %. I Finland, som har ett bra utgångsläge, kommer detta procenttal att vara klart lägre, men ändå utgöra ett ambitiöst mål.
Som motvikt till kraven på småpartiklar erbjuder direktivet flexibla element, dvs. möjlighet att få begränsad extra tid att uppnå gränsvärdena för PM10-partiklar, kvävedioxider och bensen. Avvikelserna från gränsvärdena för PM10-partiklar skall vara tillåtna i högst tre år från direktivets ikraftträdande, dvs. till slutet av år 2010. När det gäller kvävedioxid och bensen skall tiden för de gränsvärden som blir bindande år 2010 kunna förlängas med högst fem år. Alla avvikelser binds till stränga kriterier som medlemsländerna skall uppfylla.
Direktivet förenklar lagstiftningen om luftkvalitet. Den är en kombination av det nuvarande ramdirektivet om luftkvalitet och de tre särdirektiv som getts med stöd av detta om gränsvärden för svaveldioxid, kväveoxider, inandningsbara partiklar (PM10), bly, monoxid och bensen samt målvärden för ozon. Målet är att minska befolkningens exponering för småpartiklar samt sjukdomar och förtidiga dödsfall till följd av exponeringen. Samtidigt minskar försurningen, eutrofieringen och troposfärens ozonskador.
Klimatmötet i Nairobi ser på Afrika och tiden efter Kyoto
Rådet har för avsikt att godkänna de slutsatser med vilka EU beskriver sin syn på klimatet för andra parter inför klimatmötena i Nairobi. FN:s klimatkonventions tolfte partsmöte (COP12) och Kyotoprotokollets andra partsmöte (COP/MOP2) hålls 6-17.11 i Kenya. EU åker till Nairobi i konstruktiv anda med målet att finna lösningar på sådana frågor som kan avgöras i Nairobi och att fortskrida positivt i de ärenden som kräver en längre mognadstid.
I slutsatserna understryks frågor som är särskilt viktiga för utvecklingsländerna i och med att klimatmötena nu för första gången hålls i Afrika söder om Sahara. Dessa frågor anknyter bland annat till anpassningen till klimatförändringen, teknologiöverföringen och Kyotomekanismerna, framför allt till den s.k. mekanismen för ren utveckling (CDM). EU strävar efter avgöranden i samtliga frågor.
I slutsatserna fästs även uppmärksamhet på ärendepunkter i Nairobi som gäller framtiden. Dessa relaterar till utvecklandet av ett internationellt avtalssystem efter Kyotoprotokollets första åtagandeperiod, dvs. efter år 2012. Detta arbete startades på bred front av klimatmötet i Montreal, som hölls i december ifjol. Arbetet omfattar dialoger mellan alla parter om klimatsamarbetet på lång sikt samt förhandlingar om utsläppsminskningar i de utvecklade länderna.
Strategin om hållbar användning av naturresurser
Målet är att godkänna rådets slutsatser om strategin för en hållbar användning av naturresurser. I den av kommissionen framlagda strategin är det allmänna målet att minska miljöbelastningen från användningen av naturresurser. Strategin understryker vikten av att öka kunskapsbasen och att förbättra uppföljningen och rapporteringen, bland annat genom utveckling av indikatorer.
Ett annat mål är att uppmuntra medlemsstaterna till att utveckla nationella åtgärder och program som främjar en hållbar användning av naturresurser. Enligt strategin vore grundandet av en naturresurspanel, lik den nationella klimatpanelen, ett bra sätt att främja global god praxis och sparsammare användning av naturresurser.
I beredningen av rådets slutsatser har man även beaktat de till temat relaterande slutledningarna från det Inofficiella Miljöministerrådsmötet i Åbo i juli.
Partsmöte i anslutning till Baselkonventionen om transport av farligt avfall
Ordförandens mål är att rådet skall godkänna slutsatserna om EU:s aktionslinje inför partsmötet om Baselkonventionen om transport av farligt avfall (27.11-1.12) i Nairobi.
Frågan är politiskt aktuell särskilt på grund av den katastrof som det farliga avfallet från Probo Koala-fartyget orsakat på Elfenbenskusten. Rådet torde fokusera diskussionerna på mottagning av fartygsavfall i hamnar samt på skrotning av fartyg på ett sätt som tar hänsyn till miljön.
Plenardebatt om politiken för att skydda EU-haven
Med utgångspunkt i frågor som ställs av ordförande för rådet en principdiskussion om Europas marina strategi och direktivet om denna. Att främja behandlingen av direktivet om en marin strategi är en av prioritetsfrågorna under Finlands EU-ordförandeskap och målet är att uppnå en politiskt överenskommelse på rådets decembermöte.
Rådet väntas ta ställning till huruvida direktivet räcker till för att skydda havsmiljön och balansera det regionala och nationella arbetet samt till frågan om en god status på havsmiljön. En 'god status' på havsmiljön är ett centralt begrepp i direktivet. Under hösten söker man samförstånd om definitionen av och de grafiska representanterna för begreppet.
Europeiska kommissionen publicerade strategin för förbättrandet av de europeiska havens status (den marina strategin) och det relaterade direktivförslaget (förslaget till ett direktiv om en marin strategi) i oktober 2005. I juni 2006 publicerade kommissionen en grönbok om Europas marina politik. Enligt denna utgör den marina strategin och direktivet en miljöpelare för den marina politiken.
De europeiska haven lider av olika problem, t.ex. eutrofiering, skador av olja och andra kemikalier, överfiske, nedskräpning och minskning av naturens mångfald. Haven utgör en viktig naturresursbas för Europa, och en bra status på haven är en förutsättning för den ekonomiska och sociala välfärden. EU har inte haft någon enhetlig politik för skyddet av haven i Europa.
Avsikten är att direktivet om en marin strategi skall skapa ramar för upprättandet av marina strategier i medlemsländerna. Med hjälp av dessa strategier skall en bra status på de europeiska havsmiljöerna kunna uppnås fram till år 2021. Direktivet skall ge havsskyddet i hela Europa en enhetlig approach och gemensamma mål. Problemen i havsområdena skall dock behandlas områdesvis och med beaktande av rådande naturförhållanden.
Medlemsländerna på respektive havsområde i Europa bör sammanställa en marin strategi som omfattar en bedömning av statusen på miljön, mål angående statusen och mätare som beskriver statusen i syfte att förbättra uppföljningen och statusen på åtgärdsprogrammet. Direktivet framhäver behovet av internationellt samarbete. Samarbete behövs såväl mellan medlemsländerna som mellan EU och länderna utanför EU på respektive havsområde. Vid verkställandet av direktivet bör man utnyttja befintliga institutionella strukturer, till exempel regionala havsskyddskonventioner.