Vanliga frågor om direktivet om minskning av vissa plastprodukters inverkan på miljön

Vad är målet med direktivet?

Målet med direktivet är att minska mängden plastavfall i naturen, i synnerhet på havsstränderna, samt att främja cirkulär ekonomi och förenhetliga produktregleringen på EU:s inre marknad.

Vilka plastprodukter omfattas av direktivet? Vad är en plastprodukt?

Direktivet gäller vissa plastprodukter för engångsbruk som särskilt anges i direktivet, alla fiskeredskap som innehåller plast och alla produkter som innehåller oxo-nedbrytbar plast. Direktivet kallas ofta direktivet om plast för engångsbruk eller SUP-direktivet (som är en förkortning av ”single use plastic”) även om det också gäller andra plastprodukter än plastprodukter för engångsbruk.

De viktigaste definitionerna när det gäller tillämpningen av direktivet är definitionerna av plast och plastprodukter för engångsbruk. Baserat på dem fastställs det om en produkt hör till direktivets tillämpningsområde eller inte. Kommissionens anvisningar (guidelines) rörande dessa publicerades i juni 2021.

Hur definieras plast i direktivet?

Med plast avses i direktivet material som består av polymer enligt REACH-förordningen (Europaparlamentets och rådets förordning 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier) och där man kan ha lagt till ytterligare ämnen eller andra material och som är lämpliga som huvudbeståndsdel i slutprodukten, bortsett från naturliga polymerer som inte är kemiskt modifierade. 

Det mest centrala i definitionen av plast är sålunda: vad som avses med polymer, naturlig polymer som inte är kemiskt modifierad samt om ämnet lämpar sig som huvudbeståndsdel i slutprodukten. Bland annat har dessa centrala begrepp preciserats i kommissionens anvisningar (Guidelines) som publicerades i början av juni 2021.

Naturlig polymer anses uppstå i naturligt förekommande polymerisation. Med andra ord är polymerer som uppstår i konstgjorda och industriella biosynteser i fermenteringsprocesser, till exempel PHA (polyhydroxialkanoater), inte naturliga polymerer. 

Som kriterium i begreppet ej kemiskt modifierad används en jämförelse mellan råvara och slutprodukt, så regenererad cellulosa anses inte vara kemiskt behandlad. Till exempel viskos och lyocell samt cellulosafilmer är inte plast som avses i SUP-direktivet och de faller utanför SUP-direktivets tillämpningsområde. Cellulosaacetat anses däremot vara kemiskt modifierat och vara plast eftersom de förändringar som sker under produktionsprocessen finns kvar i slutprodukten. Å andra sidan ingår cellulosa och lignin som åtskilts mekaniskt från trä och säd inte i definitionen av plast.

Utöver de föregående förutsätter definitionen av plast att polymer är lämplig som huvudbeståndsdel i en produkt. Med det här avses polymerens funktionella egenskaper i produkten, om den är nödvändig för produktens ändamål, till exempel förmågan att avskilja vatten eller fett. Till exempel pappers- och kartongprodukter med ytbeläggning av plast, till exempel muggar samt mjölk- och saftpaket av kartong, anses vara produkter som är delvis gjorda i plast och omfattas således av direktivets tillämpningsområde. Andelen plast (plasthalten) jämfört med andra tillverkningsmaterial ska inte ha betydelse. 

Vad menas med plastprodukter för engångsbruk i direktivet?

Med plastprodukter för engångsbruk avses produkter som delvis eller helt är gjorda i plast och som inte är planerade för eller har släppts ut på marknaden för att användas flera gånger under livscykeln som påfyllda på nytt eller för att användas på nytt för det ursprungliga ändamålet. 

Med livsmedelsförpackningar för engångsbruk avses förpackningar vars livsmedel kan ätas direkt ur förpackningen utan ytterligare tillredning. Livsmedelsförpackningar där det finns mat till mer än en portion eller livsmedelsförpackningar med en portion som säljs som en del av en enhet där det ingår flera livsmedelsförpackningar med en portion betraktas emellertid inte som plastförpackningar för engångsbruk. 

I fråga om dryckesförpackningar gäller direktivet förpackningar som håller högst tre liter. 

Vilka krav ställer direktivet på plastprodukter?

För de produkter som omfattas av direktivets tillämpningsområde förutsätter direktivet olika åtgärder beroende på produktgrupp: minskad förbrukning, produktförbud, krav på produkternas egenskaper, märkningskrav, krav på separat insamling, utökat producentansvar, konsumentupplysning, datainsamling och EU-rapportering. 

Konsumtionen ska minska i enlighet med det nationella målet åren 2022–2026

  • Följande plastprodukter för engångsbruk:
    • muggar (inklusive korkar och lock)
    • livsmedelsförpackningar som innehåller en portion mat som kan ätas utan ytterligare tillredning.

Utsläppande på marknaden förbjuds, alltså produktförbud

Det är förbjudet att släppa ut produkterna på marknaden från och med den 3 juli 2021. (Tillämpas nationellt först från och med den 23 augusti 2021, det vill säga från och med den dag då statsrådets förordning om vissa plastprodukter 771/2021 träder i kraft.) Följande produkter omfattas av produktförbuden:

  • alla produkter som innehåller oxo-nedbrytbar plast
  • följande plastprodukter för engångsbruk: 
    • bestick av plast, tallrikar
    • sugrör, utom sådana som hör till tillämpningsområdet för direktivet om medicintekniska produkter
    • muggar och dryckesförpackningar (inklusive korkar och lock) gjorda av expanderad* polystyren och livsmedelsförpackningar för en portion mat som kan ätas direkt utan ytterligare tillredning
    • bomullspinnar, utom sådana som hör till tillämpningsområdet för direktivet om medicintekniska produkter
    • omrörare för drycker, ballongpinnar. 

*) I direktivets finskspråkiga version används termen ”vaahdotettu” (sv. skummad [polystyren]). Termen är felaktig och ska egentligen vara ”paisutettu” (sv. expanderad). För att termen ska korrigeras ska det lämnas en begäran om ändring av direktivets finskspråkiga version.

Krav på produkternas egenskaper

  • Från och med den 3 juli 2024 ställs det krav på att korkarna ska vara fästa vid förpackningen.
    • Gäller alla dryckesförpackningar av plast som håller högst tre liter, inklusive förpackningar av kompositmaterial, såsom mjölk- eller saftpaket av kartong.
    • Korkar tillverkade av plast ska hållas fästa vid dryckesförpackningen under användningsfasen.
  • Från och med 2025 och 2030 ställs krav rörande andelen återvunnen plast
    • Gäller dryckesflaskor av plast, inklusive flaskornas korkar och lock, som håller högst tre liter
    • Från och med 2025 ska PET-plastflaskor bestå till minst 25 procent av återvunnen plast och 
    • Från och med 2030 ska alla plastflaskor bestå till 30 procent av återvunnen plast i förhållande till alla motsvarande flaskor som släpps ut på marknaden i medlemsorganisationerna.

Märkningskrav

Från och med den 3 juli 2021 ska en produkt eller dess förpackning, i syfte att förebygga nedskräpning, förses med de märkningar enligt direktivet som fastställts i genomförandeförordningen (EU) 2020/2151. (Tillämpas nationellt först från och med den 23 augusti 2021, det vill säga från och med den dag då statsrådets förordning om vissa plastprodukter 771/2021 träder i kraft.) Följande plastprodukter för engångsbruk omfattas av märkningskraven:

  • sanitetsbindor, tamponger och tampongapplikatorer
  • våtservetter
  • tobaksvaror med filter och filter
  • muggar.

Utvidgat producentansvar

Tillverkare av fiskeredskap som innehåller plast och av vissa plastprodukter för engångsbruk omfattas enligt direktivet av ett producentansvar vars innehåll varierar mellan olika produktgrupper. Alla produktgrupper omfattas emellertid av kostnadsansvaret för kostnaderna för upplysning, insamling av information och EU-rapportering. Nedan finns en redogörelse enligt produktgrupp för innehållet i och tidsplanerna för det utvidgade producentansvar som direktivet kräver:

  • alla fiskeredskap som innehåller plast
    • organiseringsansvar och kostnadsansvar för avfallshantering som är nödvändig för den separata insamlingen i enlighet med 46 § i avfallslagen
    • kostnadsansvar för upplysning
    • kostnadsansvar för insamling av uppgifter och för EU-rapportering
    • tidsplan: Från och med den 31 december 2024, den första rapporteringsperioden enligt artikel 13 är emellertid redan 2022

Närmare information finns i delen ”Hur påverkar direktivet fiskeredskap som innehåller plast”?

  • till plastprodukter för engångsbruk räknas livsmedelsförpackningar som innehåller en portion mat som kan ätas direkt, omslag tillverkade i flexibelt material, dryckesförpackningar, lätta bärkassar i plast, muggar (inklusive lock och korkar)
    • organiseringsansvar och kostnadsansvar för avfallshantering som är nödvändig för den separata insamlingen i enlighet med 46 § i avfallslagen
    • kostnadsansvar för vissa avfallshanteringsåtgärder samt för infrastruktur för avfallsinsamling på vissa allmänna områden; i praktiken är det fråga om att ställa fram avfallskärl samt att transportera och behandla det avfall som samlats i dem
    • kostnadsansvar för att städa upp skräp på vissa allmänna områden
    • kostnadsansvar för upplysning
    • kostnadsansvar för insamling av uppgifter och för EU-rapportering
    • tidsplan: från och med den 5 januari 2023 för produkter som hör till system för producentansvar som etablerats före den 4 februari 2018, för övriga produkter från och med den 31 december 2024
  • ballonger och våtservetter som räknas som plastprodukter för engångsbruk
    • kostnadsansvar för att städa upp skräp på vissa allmänna områden
    • kostnadsansvar för upplysning
    • kostnadsansvar för insamling av uppgifter och för EU-rapportering
    • tidsplan: från och med den 31 december 2024
  • tobaksprodukter och filter som är plastprodukter för engångsbruk
    • kostnadsansvar för vissa avfallshanteringsåtgärder samt för infrastruktur för insamling av avfall i vissa allmänna områden, inklusive att ställa fram separata avfallskärl för tobaksavfall; praktiken är det fråga om att ställa fram avfallskärl samt att transportera och behandla det avfall som samlats i dem
    • kostnadsansvar för att städa upp skräp på vissa allmänna områden
    • kostnadsansvar för upplysning
    • kostnadsansvar för insamling av uppgifter och för EU-rapportering
    • tidsplan: från och med den 5 januari 2023, den första rapporteringsperioden enligt artikel 13 är 2023 

Krav på separat insamling av plastflaskor:

Gäller plastflaskor som håller högst tre liter (både flaskor som man får pant för och flaskor som man inte får pant för) inklusive flaskornas korkar och lock

  • 2025 ska minst 77 procent av plastflaskorna samlas in separat och
  • 2029 minst 90 procent i förhållande till antalet flaskor som släpps ut på marknaden det året.

Konsumentupplysning

Det ska ordnas konsumentupplysning för att minska den nedskräpning som orsakas av produkterna. Följande produkter omfattas av konsumentupplysningen:

  • alla fiskeredskap som innehåller plast
  • följande plastprodukter för engångsbruk:
    • livsmedelsförpackningar som innehåller en portion mat som kan ätas utan ytterligare tillredning
    • omslag tillverkade i flexibelt material
    • muggar (inklusive korkar och lock)
    • dryckesförpackningar (max 3 liter)
    • dryckesflaskor 
    • sanitetsbindor, tamponger och tampongapplikatorer,
    • våtservetter
    • tobaksprodukter och filter.

Nästan alla produkter som omfattas av konsumentupplysningen omfattas även av det utvidgade producentansvaret. Sålunda inleds konsumentupplysningen för produkternas del när det utvidgade producentansvar som de omfattas av börjar tillämpas. 

Med vilken tidsram införs direktivets krav i Finland? Varför har beredningen försenats?

Direktivet bör införlivas i den nationella lagstiftningen senast sommaren 2021. Arbetet har försenats bland annat eftersom det behöver stöd av ett stort antal anvisningar och genomförandeakter från kommissionen. De har inte blivit klara enligt den tidsram som anges i direktivet. Till exempel kommissionens anvisningar (guidelines) om definitionen av plast och plastprodukter publicerades i juni 2021 fastän de enligt direktivet borde ha kommit redan i juli 2020. 

Arbetet har också försenats eftersom genomförandet av EU:s avfallslagstiftningspaket har varit under beredning samtidigt som SUP-direktivet genomförts. De ändringar i avfallslagen som är nödvändiga för att SUP-direktivet ska kunna verkställas har inte kunnat göras innan de ändringar i avfallslagen som är nödvändiga för EU:s avfallslagstiftningspaket har trätt i kraft. Genomförandet av EU:s avfallslagstiftningspaket försenades å sin sida med ett år. 

Lagändringarna som gäller produktförbud och märkningskrav (främst ändringen av det så kallade bemyndigandet) och Säkerhets- och kemikalieverket Tukes tillsynsbehörighet har emellertid redan införts i regeringens proposition (RP 40/2021 rd) om att ändra avfallslagen och vissa andra lagar för att genomföra EU:s avfallslagstiftningspaket. Lagen om ändring av avfallslagen (714/2021) enligt propositionen trädde i kraft först den 19 juli 2021. Lagen om ändring av avfallslagen innehåller ett bemyndigande enligt vilket statsrådet kan utfärda en förordning om detaljerade krav på produktförbud och märkningskrav (statsrådets förordning om vissa plastprodukter). Målet är att de ska träda i kraft den 15 augusti 2021, alltså lite senare än den tidsram (som var den 3 juli 2021) som står i direktivet.

För de övriga lagändringar som SUP-direktivet förutsätter ska det genast utarbetas en ny regeringsproposition om ändring av avfallslagen. Avsikten är att propositionen ska skickas på remiss i oktober 2021 och lämnas till riksdagen under vårsessionen 2022. Dessutom behövs reglering på förordningsnivå för att komplettera bestämmelserna på lagnivå.

Avsikten är att åtgärderna som ska minska konsumtionen införs genom ett frivilligt green deal-avtal mellan sektorerna och miljöministeriet. Avsikten är att de åtgärder för att minska konsumtionen som är bindande för statsförvaltningen ska ingå i den nationella avfallsplanen, som håller på att uppdateras (målet är att uppdateringen ska bli klar under 2021). Avsikten är att green deal-avtalet ska undertecknas hösten 2021. 

Hur stort problem är plastavfall på havsstränderna i EU och i Finland?

80 procent av skräpet på havsstränderna i EU är plast. Enligt en utredning som miljöministeriet låtit göra om olika alternativ för att genomföra direktivet skiljer sig sammansättningen på avfallet på havsstränderna i Finland på ett betydande sätt från det genomsnittliga avfallet på stränderna i EU. De positiva miljökonsekvenser som kommer av att SUP-direktivet verkställs blir enligt uppskattningarna på så sätt mindre i Finland än i de flesta andra länder i Europa, eftersom största delen av de plastprodukter som hör till SUP-direktivets tillämpningsområde redan i nuläget hamnar i avfallshanteringen och tas tillvara.

Enligt utredningen är inte alla produkter som anges i direktivet, såsom ballonger och bindor, så vanligt förekommande på stränderna i Finland. På våra havsstränder finns det däremot gott om tobaksfimpar som omfattas av SUP-direktivet samt styrox- och polyuretanisolering. Det förekommer också i någon mån livsmedelsförpackningar med en portion mat som kan ätas utan ytterligare tillredning och omslag tillverkade i flexibla material samt muggar som omfattas av SUP-direktivet.

Är det möjligt för Finland att mildra kraven i direktivet? I vilka frågor finns det manöverutrymme på nationell nivå och hur kan Finland utnyttja den här möjligheten?

Finland bör genomföra de flesta av kraven i direktivet som sådana, till exempel förbuden mot försäljning av produkter, kraven på märkning av produkter och kraven på produktdesign. I fråga om vissa krav har Finland en viss frihet i tillämpningen. Mest manöverutrymme finns i åtgärderna för att minska konsumtionen. I fråga om dessa åtgärder kan varje medlemsstat fastställa sina åtgärder för att ambitiöst och permanent minska konsumtionen på det sätt de vill och samtidigt även bestämma utifrån det egna läget vilken minskning av konsumtionen som ska eftersträvas.

Ett frivilligt green deal-avtal, genom vilket avsikten är att de nationella minskningsåtgärderna ska genomföras, gör det möjligt att samla information innan de nationella minskningsmålen fastställs samt att rikta företagens åtgärder på ett flexiblare sätt med beaktande av deras verkningsfullhet. Det här ger ett stort manöverutrymme i förhållande till om åtgärderna skulle genomföras genom lagstiftning. Minimikraven i direktivet ska emellertid uppfyllas. 

Definitionen av producent enligt direktivet ger valmöjligheter på nationell nivå i fråga om vilka aktörer som ska betraktas som producenter av produkter som omfattas av producentansvar. Avsikten är att en tillverkare eller importör av produkter ska betraktas som producent, såsom redan nu är huvudregel i avfallslagens bestämmelser om definitionen av producent.

Dessutom finns det manöverutrymme i det praktiska genomförandet av det utvidgade producentansvaret, så länge minimikraven i direktivet uppfylls. Det finns till exempel manöverutrymme i definitionen av det separata uppsamlingsnätet för fiskeredskapsavfall som innehåller plast. Finland kan även själv bestämma vilka områden avsedda för allmän användning som ska omfattas av det i direktivet krävda kostnadsansvar som gäller för producenter av vissa plastprodukter för engångsbruk och bestämma genom vilka mekanismer kostnadsansvaret ska realiseras i praktiken.

Varför finns det bestämmelser om dryckesförpackningars korkar i direktivet och vilka är dessa bestämmelser?

Enligt direktivet ska dryckesförpackningars korkar vara fästa i plastflaskorna under hela flaskans användningstid för att korkarna inte ska skräpa ner i naturen. Flaskkorkar hör till de tio vanligaste plastavfallen i Europa. I Finland hamnar korkar tillhörande plastflaskor, som hör till dryckesförpackningar, i huvudsak tillsammans med flaskorna i returneringsautomaterna och graden av flaskreturnering är redan nu 90 procent i Finland, så läget är redan nu bra i fråga om plastflaskor. 

Kommissionen har i enlighet med bestämmelserna i direktivet begärt att det europeiska standardiseringsorganet ska utarbeta en teknisk standard i anslutning till kravet på att korken ska vara fäst i förpackningen. 

Under tiden som direktivet genomförts har det uppmärksammats att kravet om att korkarna ska vara fästa i förpackningarna i värsta fall kan leda till att till exempel returautomaterna för dryckesflaskor måste byggas om i stor skala. I samband med beredningen av den ovan nämnda tekniska standarden har det emellertid gjorts tester enligt vilka de nuvarande returneringslinjerna fungerar också för flaskor vars korkar uppfyller kraven på att korkarna ska vara fästa i flaskan. Just nu verkar det alltså som om det inte kommer att bli några större problem med returneringslinjerna i fråga. Konsekvenserna för produktionslinjerna och transportkartongerna är fortfarande oklara och i fråga om dem ska konsekvenserna bedömas separat medan beredningen av verkställandet och produktutvecklingen framskrider.

Vilka muggar omfattas av direktivet?

Muggar (och deras korkar och lock) som helt eller delvis är gjorda i plast hör till direktivets tillämpningsområde. Det här betyder att även muggar av kartong med en tunn plastyta är plastprodukter för engångsbruk och hör till direktivets tillämpningsområde. Tills vidare finns det inget plastfritt alternativ som håller för fukt till för plastmuggar eller muggar som innehåller plast. Se också delen ”Vad är en plastprodukt?” 

Vem är skyldig att ordna konsumentupplysning och hur ska den ordnas? 

Den konsumentupplysning som förutsätts i direktivet kommer enligt nationella bestämmelser att ingå i organiserings- och kostnadsansvaret, alltså bli en del av producentansvaret. Det här innebär att producenterna får fria händer att ordna den konsumentupplysning som förutsätts i direktivet för att minska nedskräpning. Innehållet i konsumentupplysningen ska emellertid uppfylla de detaljerade kraven i direktivet. För producenterna kommer det att införas en skyldighet att årligen sända uppgifter om den konsumentupplysning som ordnats till NTM-centralen i Birkaland, som är nationell tillsynsmyndighet för producentansvaret.

Hur realiseras det kostnadsansvar som rör producenterna av plastprodukter för engångsbruk i fråga om vissa avfallshanteringsåtgärder och infrastruktur för avfallsinsamling samt i fråga om kostnader för uppstädning av skräp på vissa allmänna områden?

Det kostnadsansvar som direktivet förutsätter för vissa avfallshanteringsåtgärder som genomförts kostnadseffektivt och för infrastruktur för insamling av avfall på vissa allmänna områden rör följande plastprodukter för engångsbruk: livsmedelsförpackningar med en portion mat som kan ätas utan ytterligare tillredning, omslag tillverkade i flexibelt material, dryckesförpackningar, lätta bärkassar i plast, muggar (inklusive lock och korkar), tobaksprodukter och filter.

Det kostnadsansvar som direktivet förutsätter för kostnadseffektivt genomförd uppstädning av skräp på vissa allmänna områden rör följande plastprodukter för engångsbruk: livsmedelsförpackningar med en portion mat som kan ätas direkt utan ytterligare tillredning, omslag tillverkade i flexibelt material, dryckesförpackningar, lätta bärkassar i plast, muggar (inklusive lock och korkar), tobaksprodukter och filter, ballonger och våtservetter.

Kostnadsansvaret ska röra områden avsedda för allmän användning där kommunerna är skyldiga att organisera åtgärder som hör till kostnadsansvaret med stöd av lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden (669/1978) och av 76 och 74 § i avfallslagen. Sådana områden är bland annat gatumark belägen i planlagda områden samt allmänna områden såsom torg, parker, lekplatser och rekreationsområden. Rekreationsområden, bland annat badstränder och till exempel friluftsleder som kommunen har avfallshanterings- och uppstädningsansvar för, finns också utanför detaljplanerade områden.

För att kostnadsansvaret ska realiseras kommer det att fastställas ersättningar som producenterna ska betala till kommunerna. Planeringen av ersättningsmekanismen pågår och den förutsätter bland annat i praktiken att det redogörs för sammansättningen hos det avfall som samlats i avfallskärl och städats upp från marken. I direktivet har kostnadsansvaret avgränsats till åtgärder som genomförts kostnadseffektivt.

Hur skiljer man vaddpinnar och sugrör som hör till tillämpningsområdet för direktivet om medicintekniska produkter från vaddpinnar och sugrör som omfattas av produktförbudet?

Produkter som hör till tillämpningsområdet för direktivet om medicintekniska produkter övervakas av Säkerhets- och utvecklingscentret för läkemedelsområdet, alltså Fimea. För dessa produkter ska man ansöka om CE-märkning, och CE-märkta produkter rör sig fritt inom EU. CE-märkningarna skiljer alltså tillåtna vaddpinnar och sugrör som hör till tillämpningsområdet för direktivet om medicintekniska produkter från förbjudna vaddpinnar och sugrör som hör till tillämpningsområdet för SUP-direktivet. En finländsk tillverkare ska sända uppgifter om sina produkter till Fimeas produktregister om produkterna hör till tillämpningsområdet för direktivet om medicintekniska produkter. Enligt uppgifter som kommit från Fimea under beredningen av genomförandet av direktivet finns det CE-märkta vaddpinnar som innehåller plast tillverkade av en enda finländsk tillverkare i produktregistret.

Vilken märkning kommer plastprodukter att få?

I kommissionens genomförandeförordning (EU) 2020/2151 finns det för varje produktgrupp som omfattas av märkningskravet bestämmelser om en viss bildmärkning och om en viss text som säger att produkten innehåller plast eller är tillverkad i plast. I kommissionens genomförandeförordning finns det också för varje produktgrupp detaljerade bestämmelser om var, på vilka förpackningar och på vilket språk samt i vilken fontstorlek och färg märkningen ska vara.

1. Sanitetsbindor, tamponger och tampongapplikatorer

Märkningen som rör sanitetsbindor ska finnas på förpackningen och gruppförpackningen.

Märkningen rörande tamponger och tampongapplikationer ska finnas på förpackningen och gruppförpackningen.

2. Våtservetter, det vill säga servetter som är indränkta med vätska och avsedda för personlig hygien eller användning i hushåll

Märkningen ska finnas på förpackningen och gruppförpackningen.

3. Tobaksprodukter med filter och filter som marknadsförs för att användas i kombination med tobaksprodukter

Märkningen ska finnas på styckförpackningarna och ytterförpackningarna.

4. Muggar

Märkningen ska finnas på muggarna.

Vem övervakar att SUP-direktivets produktförbud, märkningskrav och krav att korkarna ska vara fästa efterlevs? Vem övervakar att de övriga nya kraven i SUP-direktivet uppfylls?

Säkerhets- och kemikalieverket Tukes kommer att vara den behöriga tillsynsmyndighet som övervakar att produktförbuden, märkningskraven och kravet att korkarna ska vara fästa i förpackningen efterlevs. I fråga om uppfyllandet av de övriga kraven i direktivet är den nationella tillsynsmyndigheten för producentansvaret, alltså NTM-centralen i Birkaland, behörig tillsynsmyndighet

Får de förbjudna och omärkta produkter som finns i lager säljas efter den 15 augusti 2021? 

Som nämndes ovan träder produktförbuden och märkningskraven (statsrådets förordning om vissa plastprodukter) i kraft först den 15 augusti 2021, alltså lite senare än tidsramen i direktivet, som var den 3 juli 2021.

Säkerhets- och kemikalieverket Tukes började redan våren 2021 förbereda sig för tillsynsuppgiften och har samlat information om produktförbuden och märkningskraven på sin webbplats. På webbplatsen finns också miljöministeriets och Säkerhets- och kemikalieverkets gemensamma svar på när produkterna anses ha släppts ut på marknaden före den 3 juli 2021 och om det efter den 3 juli 2021 är tillåtet att sälja produkter som omfattas av produktförbud och märkningskrav och som finns i lager hos olika aktörer. Texterna på Säkerhets- och kemikalieverkets webbplats kommer att till den del det behövs uppdateras när statsrådets förordning om vissa plastprodukter träder i kraft.

Hur påverkar direktivet fiskeredskap som innehåller plast?